I ett gammalt ombyggt galleri nere vid Masthuggskajen i Göteborg bor Carolina Falkholt med sin dotter Sol. Deras hem är en kombinerad ateljé, musikstudio och bostad. Det är högt i tak, med sovloft över hall och kök. Carolina har en på samma gång lugn och energisk utstrålning och för tankarna till en modern, urban amason. Golvet vi står på är av betong med bortsliten svart färg.

Sol, som är fyra och ett halvt år, visar stolt sitt rum uppe på loftet. En påse med gatukritor packas ner. Sol berättar att hennes favoritfärger är lila och rosa.

Vi pratar om vem som äger det offentliga rummet, Carolina skrattar till lite och säger att det måste vara både gud och djävulen.

Sedan säger hon med mer allvar i rösten att det är staten, och i förlängningen då även de som röstar. Det vill säga jag, du – vi alla.

– Jag röstar inte genom att lägga lapp i röstbåset utan genom att göra det här, säger hon och sveper med armen mot målningen på väggen där vi står. Hon menar att det som lockar med den offentliga konsten är att så många människor ser den och berörs av den.

Genom att hennes målningar syns hoppas hon kunna stimulera och inspirera andra till att göra saker. 1997 flyttade hon till New York, det var där lärde hon sig att fixa lagliga, offentliga väggar att måla på.

Graffiti är en urban konstform, som startade i New York under 70-talet. Folk från ghettot skrev sina namn på tunnelbanetågen. Man skrev ännu hellre ett smeknamn på tre till fem bokstäver – en så kallad tag, för att det skulle gå snabbare. Tågen körde genom hela staden, målarna blev kända och graffitin som konstform spreds.

Graffitin har ett rykte om sig att vara en del av en subkultur som gör uppror mot auktoriteter, men skillnaderna mellan olika utövares motiv kan skilja sig stort och innefattar ett stort spektrum av attityder.

Enligt Carolina består upproret ofta i en revolt mot handlingsförlamning.

– Man står upp för den man är och för den man vill vara, man tar sig rätt att uttrycka sig, vad man tänker och tycker. Graffiti är som en slags global sekt. Över hela världen finns det folk som målar, som tillhör en subkultur med närmast anarkistiska ideal, som slåss för frihet och fred. Graffiti vill någonting, det handlar mycket om att ta plats – sin egen plats.

En av Carolinas signaturer är Grafitta, som är ett slags feminin form av graffiti. Den har väldigt lite med klotter att göra men väldigt mycket att göra med konst.

Grafitta är en slags samhällstjänst som består av gratis konst till alla, förklarar hon.

– Konst som finns till för att påminna människor om sina sinnen, om att dom lever och om den lekfullhet som finns. Det är ett sätt att betala tillbaka för allt man fått.

Vi tar bilen bort till Masthuggstorget för att titta på några av hennes målningar. Där står ett lågt trähus som verkar tillhöra en annan tid, kanske är det ett gammalt magasin. ”Loppmarknad” står det med stora bokstäver på en skylt över ingången.

Alla husets väggar är målade av Carolina. Det är stora motiv i starka färger. Förra vintern stod hon ofta här och målade, ibland var det väldigt kallt.

Direkt när vi stigit ur bilen tar Sol fram sina kritor och börjar rita färgglada mönster på trottoaren. Jag skriver på befallning våra namn med lila krita.

Vi börjar på ena sidan huset. Pratar, tittar och fryser lite. Det är en gråmulen, kall oktobersöndag. Vi rör oss sakta runt huset och pratar om väggarna.

– Den väggen vill bli målad, man bara känner det, den kallar på en. När jag reser ser jag hela tiden väggar som vill bli målade, säger Carolina.

Väggen vi möts av först är täckt av stora, svepande bilder. På den vinklade kortsidan växer en liggande kvinnokropp fram, en drömsk figur som blundande blåser ut en blå, isande massa. När man tittar närmare kan man urskilja bokstäver som formar ordet Blue, en annan av Carolinas signaturer. Dubbeldörren till loppmarkanden är målad som en stor vagina, i böljande lila linjer. På helgerna går loppisbesökarna in genom den.

Hon hade haft koll på det här huset i några år innan hon frågade ägaren om hon fick måla och han gav klartecken. Stadsbyggnadskontoret sa också ja, eftersom huset snart skulle rivas. Men nu har huset bytt ägare, det blir det ingen rivning och målningarna får vara kvar.

På andra sidan huset ser väggen helt annorlunda ut. Ett myllrande fantasilandskap av blommor, fjärilar, underliga figurer, humlor och svampar strålar mot oss. Här har hon och två andra konstnärer som också har barn, målat en vägg för just barnen. Färgerna lyser upp parkeringen och den gråsvarta asfalten. På ett brevinkast står barnens namn: Max, Sol och Love.

Vi går tillbaka till bilen. Trottoaren är till hälften cykelväg, med vita streckgubbar som markerar var man ska gå och var man får cykla. Sol kastar sig ner med gatukritorna i handen:

– Jag måste måla ögon och kläder på dom!

Vi får snällt vänta, inget verkar kunna dra henne därifrån. När hon är färdig har de mycket riktigt fått ögon och kläder i olika lysande färger.

Bakom oss, på andra sidan Masthamnsgatan tornar en gigantisk grå betongvägg upp sig. Den har hon också försökt få måla på, men det fick hon inte. Ägaren sa ja men stadsbyggnads-kontoret sa nej.

Man måste utöver ägarens samtycke även söka bygglov för att få måla en fasad lagligt. Om det man vill måla räknas som en konstnärlig utsmyckning behövs det inget bygglov. Men hur man definierar en konstnärlig utsmyckning är inte klart. En ”väsentlig fasadförändring” är alltid bygglovsförpliktigad. Man måste i praktiken därför alltid söka lov för att vara säker på att det blir lagligt. Kriterierna som avgör om man får måla en vägg är bland annat om det passar det ihop med miljön runt omkring. Är det en kulturmiljö eller kommer målningen att störa på något sätt?

Vi pratar om definitionen av vad som är konst. Carolina tycker att det är sjukt att det man gör som konstnär kan definieras som något annat än konst av andra. Väggen nere vid Masthuggstorget, som hon blivit nekad att måla av stadsbyggnadskontoret, är täckt av stora reklamskyltar. Det opponerar hon sig starkt mot.

– Det ger människor en bild av att man måste köpa sig en plats i det offentliga rummet, säger hon.

När man rullar in till perrongen med tåg i Göteborg möts man av väggarna på de gamla rivningshusen som ligger precis nere vid spåren. En bit asfalt och ett fallfärdigt räcke utgör gränsen.

Vi står där mellan husen och tågen som svischar förbi i hög fart. Här såg Carolina för första gången graffiti när hon som liten kom med tåg till Göteborg. Det var så det började.

Hon pekar och visar en vit vägg som är vänd mot spåren, som en stor bioduk. Den väggen vill hon måla.

Det handlar mycket om respekt säger hon, att man väljer att måla på väggar som man faktiskt får måla på. Hon fixar alltid själv sina väggar och gör om gör dem till ”lagliga dukar”.

Trots att hon ser det som en rättighet att få finnas i och ta plats i det offentliga rummet har hon en inbyggd respekt för väggarnas ägare. Hon har aldrig velat vara kriminell, som hon själv uttrycker det. Så hon frågar först. Det är en slags snällare form av graffiti som hon utvecklat under namnet Grafitta.

Men hon tycker egentligen att det borde räcka med ägaren till husets tillstånd för att få måla konst på en av dess väggar.