Inledare


Charlotte Wiberg • charlotte.wiberg@ fria.nu
Fria.Nu

Ett medel inget ändamål kan helga

Det till synes starka stöd som den så kallade fildelningslagen (Ipred) har bland konstnärligt verksamma i Sverige är förvånande. Det vill säga, självklart är det inte i sig förvånande att kreatörer och upphovspersoner av olika slag kräver respekt för och möjlighet att kunna leva på sitt arbete. Vad som är förvånande är för det första att de som ställt sig bakom lagen, i dess nuvarande form (i skrivande stund har de förändringsförslag som dryftats ännu inte bakats in), inte verkar intresserade av de principiella konsekvenser den för med sig. Eller är det för att jag i grund och botten har en romantisk syn på författare och musiker, för att jag överdriver deras klokskap, som jag finner det lite anmärkningsvärt att namn som Torbjörn Flygt och Eva Dahlgren förespråkar en ordning som ger privata ekonomiska intressen polisiära befogenheter?

Ipred innebär att upphovsrättsinnehavare ska få tillgång till personliga uppgifter bakom ett IP-nummer som varit involverat i det där med fildelning – och därmed kunna genomföra egna ”brottsundersökningar”, fastställa egna bötesbelopp, idka utpressning, göra husrannsakningar och what have you. Utan samhällets insyn.

Ipred innebär ett brott mot idén om det gemensamma som skydd för det individuella, det vill säga polis och rättsväsende i allmänhetens tjänst som skydd för den enskildes trygghet.

Flygt, Dahlgren och alla de andra som skrev under på ett upprop för Ipred på DN Debatt i förra veckan (13/11) menar att samhällets stöttepelare svikit dem och att de nu behöver den här lagen för att kunna reparera kulturindustrins ekonomiska skador. Det finns de som menar att talet om försvinnande intäkter inom den sektorn är falskt, själv kan jag inte ta ställning till den saken. Men vad jag kan ta ställning i är den principiella frågan – har vi rätt att ta lagen i egna händer när vi upplever oss svikna av samhället? Tycker verkligen Flygt, Dahlgren & co att privat polisverksamhet är rätt väg att gå? Tycker de då också att vi bör inrätta medborgargarden, att vi ska utvidga nödvärnsrätten, att vi ska tillåta självtäkt, att det är fint med indrivningsverksamhet där privata intressen sanktionerade av staten tillåts terrorisera den enskilde?

Jag menar att värdet av rättssäkerhet och av ett samhälle där individens rättigheter skyddas av allmänna rättsinstanser är betydligt större än deras rätt till sina eventuella förlorade intäkter, och jag hade nog trott att detta skulle vara en självklarhet snarare än något de partipolitiska ungdomsförbunden i dag måste påminna sina äldre kollegor om.

Det andra skälet att vara förvånad över uppslutningen bakom Ipred är att den förbjudande attityden gentemot fildelning, gentemot fri spridning av kulturellt material runt nätet, är så okreativ. Redan existerande musik, existerande bilder, existerande texter är ju inte bara inspiration utan i många fall konkret material att bygga nya konstuttryck av. Självklart är det rent allmänt så att till exempel musiker har enorm glädje av att nu så förhållandevis enkelt kunna ta del av nätets stora och växande musikutbud. Så sitter också Eva Dahlgren mycket riktigt i Aktuellt samma kväll som debattartikeln var inne och talar om att hon själv ”älskar att leta musik på nätet”. Ska jag verkligen tro att hon då bara håller sig till sådan musik som hon vet är kosher?

Det är högst beklagansvärt att kulturlivets aktörer inte valt att gemensamt gå en annan väg. Att de inte sätter sin tilltro till sociala, samhällsvänliga lösningar som till exempel bredbandsavgifter eller någon slags licenssystem istället för till privat polisverksamhet.

ANNONSER

© 2025 Fria.Nu