Den pedagogik som används är i de flesta stycken samma som en gammaldags domptör höll på med: piska och morot. Man döljer piskan bakom det faktum att man inte behöver fysiska redskap för att göra illa små barn.

En intressant sidoeffekt av metoderna är kravet på enighet i vuxengruppen kring barnet. Detta evinnerliga gissel. Alla eventuella protester tystas ned – umgänget mellan vuxen och barn grundar sig inte på en relation utan på en regelbok.

Det finns andra och, enligt forskarna, både mänskligare och mer effektiva metoder att komma till rätta med barns sociala problem. Samtal och medmänsklighet ligger i grunden.

Men jag ser brister även i denna mycket mer tilltalande sidas resonemang, i vart fall i programmet. Deras utgångspunkt var att de vuxna i nannykramargänget egentligen inte ägnade sig åt barnets utveckling utan åt att freda de vuxna mot störande beteende. Om barnet skriker, svär, slåss, vägrar ta av sig skorna eller kanske allmänt är olydigt – då kommer nanny! Säkert en riktig iakttagelse, men jag anser att ämnet behöver nyanseras.

Vi pratar faktisk om olika typer av problem:

• När barnet riskerar att bli allvarligt fysiskt skadat och den vuxnes omvårdnadsansvar behöver komma in, exempelvis när en tvååring vill krypa ut på gatan bland bilarna eller när en tioåring vill testa amfetamin.

• När barnet inkräktar på andras integritet genom att slåss, skrika, mobba, vandalisera.

• När barnet vill gå egna vägar, välja att rita på sitt block under mattelektionerna, eller gå ut i stället för att ha svenska. Kanske handlar det om vilket språk barnet föredrar eller vilka plagg det vill ha på sig. En sfär där ordet olydnad känns kränkande, barnets egna frihetssfär.

Jag tänkte inte komma med ett kompendium i hur olika pedagogiska metoder ska tillämpas i dessa tre fall. Själva ordet pedagogik är vilseledande. Det handlar om levande relationer och inte om läror. Så länge man inte gör en mental uppsortering av dessa begrepp kommer man att prata förbi varandra.

Det är väl ingen tvekan om att det finns vuxna vars integritet kränks av barn, speciellt om man använder den officiella åldersgränsen 18 år för barnbegreppet. Det är väl klart att vuxna och andra barn behöver kunna skydda sin integritet ibland. Om min sida i den pedagogiska debatten inte vill kännas vid detta så kommer den inte kunna övertyga nanissarna.

Antagligen har hela skoldebatten spårat ur på grund av att den verkligt liberala sidan, som nu alltså inte folkpartiet vill kännas vid, länge har förnekat de stora problemen. Problem som givetvis dominerar en obligatorisk och resursknapp skola, med för stora barngrupper och med trötta lärare, som knappt har fått någon utbildning i konflikthantering.

Ge barn och vuxna tid med varandra i stället för benhårda gränser!