Den nya skolan har blivit medelålders – och old school
Hiphop är en kultur närmast besatt av tiden – av samtiden, av framtiden och av historien. Redan i mitten av åttiotalet, inte ens tio år efter att kulturen börjat ta form på allvar, så var snacket igång om livet back in the days, om den gamla skolan och om den nya. Ofta försökte man claima respekt på alla områden – som T la Rock som deklarerade om att han var old school, en veteran som ändå stod för den nya tiden och den nya stilen. 1988 var året och Flow With the New Style hette tolvan, som för övrigt är en tidlös klassiker och håller än i dag.
KRÖNIKA
Men jag skulle ändå hävda att new school på allvar slog igenom 1989 tillsammans med De la Souls debutalbum Three Feet High and Rising. Med få undantag var hiphop en gravallvarlig kultur innan De la Soul uppmanade folk att försöka vara sig själva och ta av sig feta skosnören, Doo-rags, Kangols och guldkedjor. Devisen var ”D.A.I.S.Y. Age” Da Inner Sound Y’all, och tillsammans med Jungle Brothers och ATCQ skapade De la Soul ett nytt och mer avslappnat förhållande till både konsten och livet.
Ett halvår senare kom Digital Underground och tog det hela ännu ett steg längre genom att svära i hiphopkyrkan och frankt förklara att de minsann bajtade vad som helst. Dessutom gav de blanka fan i etiketterna:
’You guys old school, new school, R&B or hip-hop?’
What should I tell em?
Now this is not your average everyday rap song
We won’t be rockin bells that go a ding and a dong
Då identifierade jag mig helt med den nya skolan och friheten som utlovades. Men nu skriver vi november 2008 och när den världsomspännande Rock the Bells-turnén har nått Stockholm med artister som Nas, Pharcyde och De la Soul, så är det de sistnämnda som tjatar om den gamla skolan, och ber publiken hylla old school-artisterna, varav flera debuterade först på nittiotalet.
Det känns lite konstigt, men jag inser att i princip alla turnédeltagarna egentligen är veteraner i högre utsträckning än någon av den gamla skolans artister var i slutet av åttiotalet. Och dessutom betydligt äldre, liksom jag själv i begynnande medelålder. Och redan på åttiotalet invände faktiskt KRS one mot indelningen i skolor, men inte mot värdesystemet utan just mot epokernas längd:
I say no-one’s from the Old School cuz Rap on a whole
isn’t even twenty years old
Fifty years down the line, you can start this
cuz we’ll be the Old School artists
And even in that time, I’ll say a rhyme
A brand-new style, ruthless and wild
Old school. New school. Begreppen är relativa och jag inser att jag gått från att ha varit en del av den nya skolan till den gamla, eller kanske en närmast förhistorisk skola med tanke på att hiphopen i stort låg i medieskugga fram till tidigt nittiotal.
Well, fortfarande har vi chansen att komma flödande med en helt ny och hänsynslös wildstyle. Kanske blir den tidlös.
