Lättnaden kom sig av att George W Bush inte skulle efterträdas av ännu en hök. Känslan av att något stort hade hänt av att USA, 43 år efter att icke-vita medborgare fick fulla rösträttsprivilegier, fått sin förste afroamerikanske president.
Tveklöst är det en betydelsefull händelse att en svart man nu för första gången tillträder det högsta ämbetet i Vita huset. Men i svenska medier har tilldragelsen tolkats som att USA har gjort en radikal omsvängning, att invånarna tröttnat på cowboymentalitet i utrikespolitiken och röstat progressivt.
Fullt så enkelt är det inte. USA är fortfarande att betrakta som en i många avseenden djupt konservativ nation.

Obamas valresultat har beskrivits som en jordskredsseger. Med 349 elektorsröster för demokraten jämfört med republikanske förloraren John McCains 163 ser marginalen förvisso imponerande ut. Men hade USA tillämpat sig av ett proportionerligt valsystem hade bilden nyanserats en aning. 53 procent av väljarna gav Obama sin röst, 46 procent valde McCain. Om enbart de vita väljarnas röster hade räknats hade McCain, enligt CNN:s vallokalsundersökningar, vunnit med större siffror än så.

Obama hade att kämpa mot sin etnicitet och sin motståndare. McCain hade att kämpa mot det arv företrädaren från samma parti lämnat efter sig. Bush avgår som USA:s mest impopuläre president någonsin, ansvarig för fiaskot i Irak, en ekonomi i kris och ett budgetunderskott som de facto saknar motstycke i världens ekonomiska historia. Han var en belastning för republikanska strävanden mot såväl Vita huset som kongressen, och McCain valde att så långt det var möjligt distansera sig från partikamraten. Normalt deltar den sittande presidenten aktivt i kampanjen för partiets kandidat. Bush höll sig istället, sannolikt på partiets uppmaning, helt osynlig.

Så impopulär var Bush att Obamas kampanj valde att betona budskapet ”förändring” framför allt annat. Tilltalande? Javisst. Plakatanpassat? Onekligen. Men egentligen utan annat innehåll än att vad som helst är bättre än Bush.
Det finns också anledningar att ifrågasätta hur framåtsträvande Obama egentligen är. USA:s allra rikaste ska beskattas hårdare, men någon allmän sjukförsäkring kommer inte att införas. Han är tydlig med att det folkrättsvidriga kriget i Irak ska komma till ett slut men vill samtidigt trappa upp aggressionen i Afghanistan.
Vad gäller klimatfrågor framstår han som betydligt grönare än sin föregångare, men det gjorde å andra sidan McCain också.

I en första tung utnämning har den demokratiska vinnaren utsett Rahm Emanuel till stabschef i Vita huset. Emanuel är en aktiv frihandelsförespråkare och var med om att förhandla fram det av rättviserörelser hårt kritiserade handelsavtalet Nafta. Utnämningen mottas också med viss oro i arabvärlden, där Emanuel betraktas som pro-israelisk.

Historia skapades när Obama vann presidentvalet. Hur historien fortsätter är ännu ovisst. Eller som amerikanerna säger: to be continued…