Programmet är inget tydligt rättesnöre för språkrör, riksdagsgrupp och partistyrelse. Man har till och med bestämt att inte revidera programmet trots flera stora ändringar av själva politiken. Exempelvis ger man numera fullt stöd till ”fredsframtvingande trupper”. Mp har slutat sträva efter att Sverige ska lämna EU och har dessutom tagit loven av tanken på grundtrygghet för alla. Viljan till ett räntefritt samhälle är inte ledningens önskan trots att det nu är mer uppenbart än någonsin att vinstutdelningssamhället barkar hädan.

Det räcker inte att skrika högst i miljöfrågor för att kunna beteckna sig som ett grönt parti, inte ens om man faktiskt menar allvar med miljöpolitiken. Visserligen har man en rätt så human syn på asylsökande och en välgrundat mjuk hållning i skolfrågor, även om man också där får stora skälvan inför tanken att låta eleverna fullt ut få råda över sina liv.

Det gröna parti som nu saknas på Sverigekartan har en fundamental kritik av tillväxtsamhället och dess instrument, samtidigt som det inser hur ett sådant samhälle drabbar natur och medmänniskor både när och fjärran.

Det är med andra ord inte bara en smaksak om man ska måla upp en grön vision utan räntor eller ej. Räntor symboliserar individers och olika kollektivs egoism och materialistiska strävan efter ägande. Det går inte, ur en grön synvinkel, att sträva efter ett trygghetssystem där man pekar ut grupper som får skylla sig själva och lämna dem utan ekonomisk trygghet. Än mindre om man inser att de utpekade ofta har barn att ta hand om.

Hur trivsamt uttrycket fredsframtvingande än kan låta i frustrerade öron, så kan ett väpnat fredsframtvingande aldrig räknas in i begreppet pacifism. Inte ens om man plötsligt tänker sig en global världspolis under FN-flagg, vilket naturligtvis helt skulle strida mot devisen ”tänk globalt, handla lokalt”.

EU är inte en fråga om opinion, unionen är ett demokratiskt missfoster, kan inte bli grön, hur än fjällen, de kluvna tungorna och den piskande stjärten ser ut.

En avgörande brist i ett tänkt grönt parti är när man tappar insikten om behovet av gröna interndemokratiska koncept. Roterande språkrör, istället för fasta rör som fungerar som partiledare i praktiken. En platt organisation istället för en traditionell hierarkisk, med styrelse och allt. Någonting som mp aldrig har lyckats med är att skapa en intern valprocedur där de som väljer sina företrädare har en god insikt om vad dessa tänker göra rent politiskt. Man har systematiskt satt bocken till örtagårdsmästare.

Så det är upp till bevis. Finns det nya grupper i samhället som värnar om de gröna fundamenten? Eller finns det någon chans att miljöpartiet återtar sin position på fältet?