– Jag tycker om fabler. De är mörka och har alltid en bra sensmoral. Sedan är det enklare för lyssnarna att ta till sig budskapet när mörka textrader kretsar kring djur istället för människor, berättar sångerskan och dragspelerskan Wendy McNeill.

Hon intresserar sig för den konfliktfyllda och instinktiva människan, som precis som andra djur kämpar mot frestelser, isolering och frustration. Och från start har Wendy McNeill använt sig av djur i sina texter. Hon slog igenom 2005 som förband till Ane Brun och har sedan dess släppt fem album och sjungit med artister som Joanna Newson och svenska The Tiny.

– Jag tycker verkligen om Sverige och den svenska musiken. Detektivbyrån är en stor favorit, liksom The Tiny. Kombinationen lekfullhet och stor professionalitet gör musiken så bra. Min nya skiva är definitivt inspirerad av de skandinaviska artisterna.

Den femte plattan i ordningen, A dreamer’s guide to harcdcore living, är till brädden fylld med gåtfulla och kryptiska berättelser om tunga ämnen som hat, svek, misshandel och olycklig kärlek.

– Men främst handlar det om drömmar och om rätten att få drömma. Det är viktigt att ha storslagna mål här i livet. Det är trist med människor som har få visioner. Ännu tristare är det med dem som bara drömmer men aldrig gör slag i saken.

För Wendy McNeill var det självklart att satsa på sin dröm, att bli artist. I samband med att hon flyttade från Kanada till Frankrike var den också möjlig att förverkliga. McNeill fascinerades av den urbana franska folkmusiken. Men det är farligt att romantisera för mycket, säger hon.

– Franskt musikliv var inte alls som jag hade tänkt mig. Artisterna var mer rädda om sin scen och hade svårt att släppa in en nykomling. Samtidigt lärde jag mig mycket av att bo och spela där, jag fick delta i en kultur jag alltid drömt om och träffade många intressanta människor.

Möjligheter dök upp som aldrig skulle ha infunnit sig i hemstaden Edmonton, Alberta. Till exempel mötet med indierockbandet Nouvelle Vague, som hon spelade med en tid. Men suget efter mer kreativt inflytande blev för stort. Till nya albumet har hon skrivit alla låtar, hon sjunger, spelar gitarr, dragspel och lite trummor.

– Jag började med musik för att jag inte kunde artikulera vad jag ville få sagt. Det låter kanske som en kliché men jag kände ett behov av att få uttrycka mig själv. Jag kunde inte instruera andra att spela som jag ville. Så jag skrev musiken själv. Lite skämtsamt lovade jag också mina kompisar att aldrig dejta en gitarrist. Jag tog upp guran och lirade själv och jag höll mitt löfte, jag har aldrig dejtat en gitarrist sedan dess.

Numera bor hon tillsammans med sin man i Solna utanför Stockholm. Med följeslagarna basisten Andreas Nordell och cellisten Cecilia Linne åker hon nu på turné över hela Sverige under hösten och våren. Samtidigt ska hon komponera musik till flera dansupppsättningar i Kanada.

En fullsmockad höst och vår alltså, men har du mer långsiktiga planer, kanske någon artist du skulle vilja sjunga med?

– Nej, jag trivs bra med de människor jag spelar med just nu. Vi har så mycket gemensamt. För en gångs skull är jag nöjd med där jag är just nu – och det är inte vanligt när det gäller mig.