Åk hem – vi vill inte ha er här! skriker oppositionens ungdomsmiliser till quechua- och aymaraättlingar i Santa Cruz i östra Bolivia.

Gång på gång har boliviansk television visat bilderna på misshandlade och blodiga indianättlingar. En ny, etnisk motsättning tycks läggas till de politiska och regionala konflikter som utgör pusslet Bolivia. Diskriminering av ursprungsbefolkningen har varit norm under århundraden, men på senare år har den öppna rasismen minskat. Det visade sig bland annat när den vita, urbana medelklassen röstade på Evo Morales i det senaste presidentvalet. Men de nya utbrotten av rasistiskt våld river upp gamla sår på nytt.

– Jag blir rasande när jag ser hur de sparkar och slår våra systrar och bröder, säger kokaodlaren Bernardino Quispe, själv indianättling.

Bernardino Quispe är ordförande för nybyggarrörelsen Colonizadores i provinsen La Paz. Nybyggare kallas de höglandsinvånare som har flyttat ”nedåt”, till dalarna och slätterna, för att ägna sig åt jordbruk. Rörelsen är den största bland de som stödjer Evo Morales. Colonizadores låter inte rasistangreppen mot ”de sina” stå obesvarade.

– Vi ska ta oss till Santa Cruz för att försvara de som trakasseras av rasisterna, dundrar Quispe. Några dagar senare genomförs en jättelik mobilisering av bönder, gruvarbetare och nybyggare som upprättade vägspärrar och skar av Santa Cruz från resten av landet i över en vecka.

Mobiliseringen var ett svar på oppositionens ockupationer och plundringar av statliga kontor i östra Bolivia i början av september. I den lilla provinsen Pando drabbade regeringstrogna bönder samman med provinsguvernören Leopoldo Fernández anhängare. Det slutade med en massaker på ett femtontal bönder. Fernández utpekas som ansvarig för massakern och har häktats i väntan på åtal. Guvernören försvarar sig med att det fanns beväpnade infiltratörer bland bönderna och att det var de som sköt ihjäl en ingenjör vid provinsens vägverk, själva upprinnelsen till massakern. Regeringen har infört undantagstillstånd i Pando och tillsatt en militär som tillförordnad guvernör.

Massakern i Pando blev en vändpunkt i konflikten. Strax efter enades Morales och de oppositionella guvernörerna om ”eld upphör” och inledde förhandlingar om en så kallad nationell pakt. Oppositionen återlämnade de sönderslagna och plundrade regeringsbyggnaderna i östra Bolivia.

De svarta dagarna i september innebar kulmen på två år av konflikter. I presidentvalet 2005 vann Evo Morales en jordskredsseger, med hela 53,7 procent av rösterna. Morales tillträdde i januari året därpå, men efter ett halvårs smekmånad började meningsskiljaktigheterna mellan centralregeringen i La Paz och oppositionen i östra Bolivia bli alltmer uppenbara. Då inledde en författningsförsamling sitt arbete med att skriva en ny grundlag. Regeringspartiet MAS hade erövrat lite över hälften av stolarna i församlingen och krävde att besluten skulle fattas med enkel majoritet – vilket i praktiken innebar att partiet självsvåldligt kunde skriva den nya författningen. Oppositionen gick i taket och krävde att besluten skulle fattas med 2/3-dels majoritet, i enlighet med den gällande grundlagen.

Snart blev knäckfrågorna i församlingens arbete tydliga: regionalt självstyre för provinserna i öst och en omstöpning av statsapparaten inspirerad av ursprungsfolkens levnadssätt och traditioner.

Kravet på regionalt självstyre kommer från Santa Cruz, landets ekonomiska motor och östra Bolivias ”huvudstad”, och från ytterligare tre provinser i öst. De vill överföra makt och ansvarsområden från nationell till lokal nivå. Evo Morales sade sig vara positiv till regionalt självstyre kort efter att ha tillträtt som president, men ändrade sig sedan och hävdade istället att det är ett krav från oligarkin i Santa Cruz.

Decentraliseringskonflikten kan läsas på två olika sätt. Vissa statsvetare ser det som en dragkamp mellan La Paz och de olika regionerna. De hävdar att centralmakten alltid har varit stark i Bolivia och att MAS knappast vill ändra detta – tvärtom. Partiet anses ha en hypercentralistisk vision av staten och vill inte släppa ifrån sig makt till regionerna. Och absolut inte nu när provinserna i östra Bolivia styrs av högerpolitiker. Följden blir ett ökat missnöje i de landsändar som ligger långt från La Paz och därför ogillar centraliseringen.

Andra statsvetare menar att det regionala självstyret handlar mer om ekonomiska intressen än om decentralisering av makten. I östra Bolivia ligger de bördigaste jordarna – grunden för ett blomstrande exportjordbruk som generar stora inkomster. Men marken är samlad på relativt få händer. MAS vill begränsa rätten att äga jord och vill dela ut storgodsens mark till småbönder. De som förespråkar självstyre kräver därför att makten över jorden flyttas till provinserna, där de har ett större inflytande, för att kunna stoppa en hotande jordreform.

– Den ekonomiska eliten i Santa Cruz vill införa regionalt självstyre för att skydda sina intressen gentemot vänsterregeringen i La Paz, säger César Rojas vid Unir, en tankesmedja som arbetar med konfliktförebyggande och demokratifrågor.

Många i höglandet tycker att kravet på självstyre är osolidariskt. Under bland annat general Hugo Banzers diktatur (1971–78) användes resurser från västra Bolivias gruvekonomi till att utveckla infrastrukturen i låglandet.

– Historiskt har centralmakten gynnat Santa Cruz. Vi i väst bidrog till att få låglandet på fötter. Nu kan de inte komma och säga: ”Ni hjälpte oss igår, men vi vill inte veta av er i dag”, säger Gustavo Torrico, riksdagsledamot för MAS i La Paz-provinsen.

Men i Santa Cruz tycker man inte att man behöver vara tacksam mot huvudstaden. Regionen anser sig ha skapat sitt eget välstånd utan hjälp från tiotusentals offentliganställdas köpkraft.

Bolivias ursprungsbefolkning består av ett trettiotal olika folkslag. De absolut största är quechua (samma folk som skapade det väldiga Inkariket) och aymara. Båda lever huvudsakligen på landsbygden i höglandet i väst. Regionen befolkas också av en stor grupp så kallade urbana mestiser med starkt inflytande från indiankulturerna. I öst är criollos i majoritet. De är ättlingar till spanjorer och andra européer och de har mycket få kopplingar till landets ursprungliga befolkning. Under de senaste årtiondena har dock stora grupper indianättlingar från höglandet flyttat österut för att slå sig fram som handelsmän, grovjobbare och bönder. Det är de som nu utsätts för rasistiska tillmälen och överfall i Santa Cruz.

MAS framställer sig som företrädare för ursprungsfolken, som enligt partiet utgör över hälften av Bolivias befolkning. I själva verket är mestiserna flest. Runt två tredjedelar av bolivianerna brukar beskriva sig själva som mestiser i undersökningar om etnisk tillhörighet. Men många av dem befinner sig i en gråzon mellan det moderna stadslivet och ursprungsfolkens traditioner. De kan lätt identifiera sig med MAS och Evo Morales.

– Morales är inte 100 procent indian. Han föddes visserligen i en indianby, men hans familj flyttade sedan till den tropiska Chapare-regionen, där han blev ledare för kokaodlarna. Genom cocaleros-rörelsen har han fått en facklig skolning med inflytande från Marx och Gramsci. Morales är en blandning av stad och landsbygd, indiantraditioner och moderna ideologier, precis som de allra flesta bolivianer, förklarar Gregor Barié, som är expert på interkulturella frågor.

I slutet av 2007 trumfade MAS igenom sitt förslag till ny grundlag i ett mycket spänt klimat. Oppositionen bojkottade författningsförsamlingen samtidigt som regeringstrogna organisationer posterade ut vakter runt mötet för att försäkra sig om att regeringens förslag skulle antas. Den nya grundlagen ger ursprungsbefolkningen nya och i vissa fall kontroversiella rättigheter. Den indianska rättsskipningen får till exempel samma tyngd som det statliga rättsväsendet. En dom i en bydomstol, där den åtalade saknar försvarsadvokat och rätt till överklagan, skulle inte kunna hävas av en vanlig domstol. Om en rättstvist uppstår på något av ursprungsfolkens territorier får även icke-indianer underkasta sig bydomstolens beslut.

Enligt grundlagsförslaget måste alla offentligt anställda och kandidater i allmänna val behärska minst ett indianspråk. En strikt tillämpning av regeln skulle utesluta halva befolkningen från offentlig anställning och politiska poster. Provinsguvernören i Santa Cruz, högerpolitikern Rubén Costas, har klassat förslaget som ”en grundlag för aymara-indianerna”, med syftning på det största ursprungsfolket i huvudstadens La Paz omnejder.

På det politiska planet grundlagsfäster förslaget Evo Morales förstatligande av landets naturgasreserver samt de riktade bidragen till åldringar och skolbarn som regeringen har infört. Presidenten kan väljas om till ytterligare en mandatperiod och det proportionella valsystemet ändras till enmansvalkretsar. I dagens läge skulle det gynna regeringspartiet.

Regeringspartiets sätt att klubba igenom förslaget till ny grundlag fick oppositionen att gå ut på gatorna och protestera. Landet lamslogs av vägblockader, massdemonstrationer och strejker. Alltsedan början av 2000-talet handlar den bolivianska politiken om att mobilisera folkmassorna, förklarar César Rojas vid tankesmedjan Unir.

– Det gäller att visa upp sin styrka på gatan. Den som kan samla flest anhängare utanför parlamentet får sin vilja igenom.

Denna slags ”muskeldemokrati” förklarar även händelserna i september. Oppositionen brydde sig inte om den negativa publicitet som plundringar och rasistiska trakasserier innebar. Det viktiga var att visa för regeringen att den inte längre hade kontroll över östra Bolivia.

Med sina styrkedemonstrationer har oppositionen lyckats kvittera presidentens försprång i valurnorna. Den har även stoppat den folkomröstningen som måste godkänna den nya grundlagen för att den ska träda i kraft. Författningsförslaget kan nu komma att ändras under förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen.

Ständiga konflikter har skuggat Morales tid vid makten. Han vann valet med löften om förändring. Bolivia skulle bli ett jämlikt land, utan rasism och diskriminering mellan vita och indianer, mellan stadsbor och bönder. Och det lilla landet i Anderna skulle återerövra sin politiska suveränitet efter årtionden i ”imperialismens ledband”.

Morales på presidentposten är i sig en viktig symbol och en förändring. För första gången i Bolivias historia har en enkel man av folket och med rötter i indiankulturen valts till statschef. Landets urbefolkningar organiserar sig allt bättre och kräver sin plats i samhället. Det anses inte längre fult att ha ett indianskklingande efternamn som Quispe, Mamani eller Collque.

I vardagslivet lever bolivianerna fortfarande i vitt skilda världar. Det är mycket ovanligt med giftermål eller ens vänskap över de etniska och sociala barriärerna. Möjligen visas i dag lite mer respekt än tidigare för landsmän med smalare plånböcker och andinska anletsdrag.

I utrikespolitiken har Morales gjort en rejäl kursomläggning, han är mycket kritisk mot USA sedan landet försökte stoppa kokaodlingen i Chapare-regionen. Morales står Hugo Chávez nära och gynnas av venezolanens oljediplomati – många miljoner dollar har skickats från Karibien till fattiga bolivianska kommuner. Bolivia har även inlett diplomatiska relationer med Libyen och Iran.

Under krisen i september anklagade Morales USA:s ambassadör för att stödja oppositionen och konspirera mot honom. Ambassadören förklarades persona non grata och skickades hem, varpå George Bush svarade med samma mynt. Oppositionen är vänligt inställd till USA och hävdar att presidenten har underordnat sig Chávez vilja istället för – som tidigare regeringar, enligt samme Morales – Washingtons diktat.

Den första maj 2006 ”förstatligade” Evo Morales naturgasproduktionen. I själva verket var det inte en nationalisering utan en ordentlig skattehöjning för de utländska företag som utvinner gasen. Landet har inte de resurser som krävs för att en verklig nationalisering skulle vara möjlig. Tack vare skattehöjningen och det stigande priset på naturgasen ökade exportinkomsterna kraftigt.

Regeringen öronmärkte de nya inkomsterna för sociala ändamål. Numera får alla skolbarn i offentliga skolor ett ekonomiskt bidrag i slutet av skolåret – en morot för att barnen ska fortsätta studera istället för att arbeta. I praktiken går pengarna till de fattigas barn, eftersom medelklassen sätter sina barn i privata skolor. Och en mycket uppskattad allmän pension skapades: 200 kronor i månaden till alla bolivianer som har fyllt 60 år. Allt tack vare ”nationaliseringen” av gasen, enligt Evo Morales.

Men många ekonomer riktar kritik mot regeringen för dess ensidiga satsning på export av naturgas och ädelmetaller istället för att prioritera produktion och export av bearbetade varor. Statens inkomster har visserligen ökat, men förstatligandet har även inneburit bakslag för landets ekonomiska utveckling i övrigt, hävdar ekonomen Gonzalo Chávez vid det privata Universidad Católica i La Paz.

– Investeringarna har minskat från 2 miljarder US-dollar till 200 miljoner. Efter nationaliseringen anses det riskfyllt att investera i Bolivia.

Ekonomin växer i hygglig takt trots alla konflikter och den lagstadgade minimilönen har höjts vid flera tillfällen. Men en tvåsiffrig inflation och skenande matpriser gör att majoriteten av bolivianerna – med undantag för fattigpensionärerna som har fått en månatlig pension – inte har det bättre i dag än när Evo Morales tillträdde. Trots det åtnjuter presidenten höga popularitetssiffror i de breda folklagren.

– Genom att fördela inkomsterna från naturgasen till de sämst ställda har regeringen visat att man arbetar för de fattiga, enligt César Rojas vid Unir.

Samtidigt som Evo Morales har stärkt sitt stöd bland de fattiga har han tappat merparten av sympatierna hos landets lilla medelklass. Den känner sig åsidosatt när presidenten talar om ursprungsfolkens rättigheter.

Utrikesministern David Choquehuancas uttalanden har knappast förbättrat förhållandet mellan regeringen och medelklassen. I en intervju berättade Choquehuanca att han som liten såg sin mor behandlas illa av invånarna i Zona Sur, La Paz flottare kvarter. ”Men vi indianer hatar inte de vita. Om vi gjorde det kunde vi ha förgiftat dem”, sade utrikesministern och syftade på att medelklassens hemhjälp nästan uteslutande är indiankvinnor från landsbygden.

När nya, regeringstrogna chefer har tillsatts på de statliga verken är det främst medelklassen som har fått stryka på foten. Liksom vid tidigare regeringsskiften har de forna makthavarnas vänner och släktingar ersatts av de nyas, även på departementens icke-politiska poster. Inte ens inom sin egen rörelse har Morales lyckats undvika nepotism och vänskapskorruption.

Ett nyinrättat departement med uppgift att rensa ut mutkolvar, fixare och fifflare ur statsapparaten vittnar dock om den politiska viljan hos presidenten att ta itu med den omfattande korruptionen.

Vid förhandlingsbordet ska regeringen och oppositionen försöka överbrygga de regionala och politiska motsättningarna. Landet behöver samförstånd och ett slut på konflikterna. Bolivianerna är trötta på att inte kunna planera sina liv på grund de ständiga kriserna som hotar både hushållsekonomin och framtidsplanerna.

Efter en veckas förhandlingar har vissa framsteg gjorts. Men både regeringen och oppositionen fortsätter sitt mediekrig där man smutskastar varandra i korta tv-inslag. Förra helgen hotade även Evo Morales med att få sitt förslag till grundlag godkänt ”till varje pris” under ett massmöte med regeringsanhängare i Cochabamba.

Konflikterna har att göra med ekonomiska intressen och olika politiska visioner, inte med etnicitet, säger Gregor Barié, expert på interkulturella frågor.

– Östra Bolivia hade revolterat även mot en vit president om han hade fört samma politik som Evo Morales. Den regionala identiteten är viktig i Santa Cruz och invånarna där känner sig överkörda av centralmakten. Morales etniska bakgrund har inget med saken att göra. Men eftersom han har ett starkt indianpåbrå använder sig oppositionsledarna av ingrodda rasistiska fördomar för att elda upp stämningarna.

Evo Morales egna uttalanden har också bidragit till att etnifiera konflikten. Presidenten har flera gånger hävdat att oppositionen ”vill avsätta el indio” – med andra ord: de som inte håller med honom är rasister som vill bli av med landets förste indianpresident. Det är också vanligt att Morales anhängare hävdar att oppositionsledarna ”inte är bolivianer” eftersom några av dem är barn och barnbarn till europeiska och asiatiska invandrare.

Gregor Barié tror att en försoningsprocess mellan östra och västra Bolivia kan ta minst en generation på grund av de rasistiska attackerna.

– Trakasserierna har rivit upp urgamla sår som kommer att ta mycket lång tid att läka.