De många maskernas mästare
Konsten håller samman Juha Patronens liv, samtidigt som den ger uttryck för en stark splittring. Allkonstnären från Biskopsgården byter tekniker, uttryck och motiv som andra byter kalsonger. I somras ställde han för övrigt ut just kalsonger på Europrides galleri.
– Det är två par kalsonger som jag ställde ut. De glömdes kvar hos mig någon gång under 90-talet. Det är en skrevspark till dem som aldrig hämtade dem, och nu lever i heteroförhållanden. Hoppas att deras flickvänner inte får obehag av liknande händelser. Passar man sig inte blir det konst av ens synder, säger Juha triumferande.
Kalsongerna har ett lackat skoavtryck mitt i skrevet – detta pryds i sin tur av den rosa triangel bögar fick bära under nazisttiden. Skrevsparken kan således vara riktad åt nazisterna, men även åt den heterosexuella mannen överlag.
– Heterovärldens kvinnosyn förtjänar en rejäl bögkänga, tycker han.
Varje utställning innebär stilbyte för Juha. Det är en tillflyktsort för honom att bygga upp ett nytt livsrum.
– När jag skapar är det som att få utlösning eftersom jag försvinner från mig själv. Konsten är det enda jag bryr mig om förutom hbt- och feministfrågor. Jag har aldrig någon uttänkt plan när jag börjar skapa. Verket föds under processens framåtskridande. Att vänta på inspiration har jag aldrig förstått mig på.
– Allt är samlat inom mig och kommer ut när jag är i fas för att skapa. Jag funderar inte på vad som kommer ur mig överhuvudtaget, men ibland kan jag nästan ha färdigställt något när jag plötsligt känner att känslan inte stämmer. Då målar jag över allt och börjar om från början.
Ett återkommande drag i Juhas konst är modeinslaget, som omedvetet hänger med från tiden på Göteborgs Designskola och som klädskapare. Kroppar och masker i olika skepnader är också en gemensam nämnare, ofta abstrakta eller bortvända ansikten, som för att visa en identitetslöshet som bottnar i splittringen det innebär att ständigt förnya sig. Identitetsförtydligande och identitetsupplösande på samma gång.
– Jag måste hela tiden byta mask, som inom teatern. Min konst är stark i uttrycket samtidigt som inget är glasklart i betydelsen ens för mig själv, säger han.
Det ögonblick i livet som etsat sig fast starkast är mammans död för snart tio år sedan, något Juha inte kan släppa och som antagligen är en stark drivkraft för kreativiteten.
Han anser att det skett mycket inom konstvärlden de senaste 15 åren eftersom unga kvinnors feministiska verk tillåts att ta plats. Queerkonstnärer tycker han urskiljer sig för att de ofta är politiska och arga i penseldragen. Hans egen konst andas många gånger homoerotik och könsöverskridande, men med sin konstnärliga bredd vill han inte bli placerad i ett fack som queerkonstnär.
– Det är viktigt för mig att leva utan normer. Kreativa handlingar kräver sin människa utanför den traditionella normen.
Stundtals festar han okontrollerat. När han skapar lever han inrutat och kan inte fokusera på något annat. Det är skilda världar som inte kan kombineras med varandra.
I sina senaste verk har han använt sig mycket av textil, metalldetaljer på skulpturer samt lackad och målad skumplast.
Ganska okonventionella materialval. Och Juha gillar det annorlunda. När han ska nämna sina favoritkonstnärer poängterar han att han har svårt att uppskatta ett verk om det inte är skapat av en person som sticker ut på något sätt.
Eugene Jansson, landskapsmålaren som ofta hade en ton av blått i sina verk och därför kallades Blåmålaren, är en favorit. Jansson övergick i slutet av sin konstnärliga bana till att måla kraftiga, nakna manliga gestalter, som solar sig på badhusbryggor eller som övar atletik.
Gösta Adrian-Nilsson, GAN, är en annan konstnär som fascinerar Juha. GAN var periodvis nästan maniskt fixerad vid sjömän och dyrkade maskulin kraft. Den homosexuella erotiken var under denna tid både förbjuden och tabubelagd och den homosexuella GAN tvingades att leva ett dubbelliv.
Bland sina egna konstverk uppskattar han mest en parafras på fångdräkterna som bögarna bar i Auschwitz. Han har lackat och målat en kostym hård som en rustning för att manifestera det hårda skal som krävdes för att överleva. Det humoristiska inslaget finns där för att peka på att det går att komma långt med överlevnadshumor.
– Bak på ryggen lurar bödeln lackad i skepnad av dagens skinnskalle.
På Hisingens Världsakademi för drygt tio år sedan började Juha måla på allvar. Hittills har han haft fyra utställningar där alltifrån fiskar i papier-maché, keramikskålar, madonnor i collageteknik och oljemålningen Tre trallande transor har kunnat beskådas.
Nu satsar han på att göra nya verk till Liljevalchs vårsalong. Juha har lika lite aning som vi om vad det ska bli.
