Levande litteraturfestival i Ukraina
Tredje internationella litteraturfestivalen i vackra staden Lviv, Ukraina. Våra avslutande framträdanden äger rum på Night of Music and Poetry non-stop i The Powder House. Salen, upplyst av ett vitt och kallt ljus, är fylld till bristningsgränsen. Den företrädesvis unga publiken sitter på stolar, direkt på golvet eller i djupa fönsternischer. Många är oerhört koncentrerade på vad som händer på scenen, andra pratar högt i mobil, vissa sover, några ställer sig plötsligt upp och dansar, längst bak spelar en kille gitarr. Med jämna mellanrum kommer poliser in och kontrollerar vad som försiggår. Är det nån som vet? Inte när vi ska läsa i alla fall.
Strax efter midnatt får poeten Lina Ekdahl och gitarristen Martin McFaul kliva på scenen och gör ett bejublat framträdande. Efter dem läser en ukrainsk poet, sen ska det vara vår tur, men när denne lämnat scenen tar en annan ukrainsk poet vid. Därefter släcks ljuset och en performancegrupp från Kiev, Anderson (sic!), enligt uppgift efter fotbollsspelaren Kenneth Andersson (sic igen!), intar scenen. Deras mörka, ambienta och mäktiga framträdande vill aldrig ta slut men när det väl gör det efterträds de snabbt av två lunsar på elgitarr och dragspel som drar Vysotskijdoftande låtar i bonnrocktappning.
När det äntligen är dags för mitt och ljudkonstnären Isak Eldhs framträdande har klockan börjat närma sig tre. Sorlet är konstant, men även koncentrationen, och det märkliga är att de som verkligen lyssnar tycks oberörda av larmet omkring sig. Allt får pågå samtidigt. Samma fenomen har jag upplevt i östeuropeiska kyrkor, där besökarna under gudstjänsten rör sig småpratande fram och tillbaka i de bänklösa kyrkorummen. Ja kanske att det hänger ihop. I svenska kyrkor sitter vi tysta och disciplinerade i bänkraderna. Precis som på poesiuppläsningar.
Många gratulerar oss till framträdandet efteråt. Även den sluddrande mannen som kommer fram till mig i baren två trappor ner. Men han tillägger snabbt att jag läste för långsamt och att mina dikter är dekadenta, att västvärldens kultur är döende medan deras ”is blooming”.
Den relativa friheten i Ukraina är på inget sätt självklar, den hänger snarast på en skör tråd, men jag hade inte väntat mig den sortens reaktion i den här delen av landet, som av tradition är klart västorienterad. Detta förklarade dock den fruktan och halvt uppgivna känsla inför Ukrainas framtid som vår värd, den febrilt aktive introduktören av svensk poesi, översättaren Leo Hrytsyuk, gav uttryck för. Ryssland kastar långa skuggor in i landet, särskilt nu efter Georgien, samtidigt som EU skjuter alla beslut om ett medlemskap för Ukraina framför sig. Det är väl bland annat därför som litteraturen har en annan betydelse här än hos oss. Något står verkligen på spel.
Kulturkrönikan
