Men de tre övriga då, det är väl också en hel del? Fast de ska fördelas på tre år. Då blir det en miljard kvar per år. Nu satsar man också på förstärkta dammar mot översvämningar och andra åtgärder för att minska konsekvenserna av de förväntade klimatförändringarna. 200 miljoner på det behövs säkert, men tyvärr minskar ju inte dessa pengar koldioxidutsläppen. Så kvar blev cirka 900 miljoner per år. Alltså cirka en promille av statsbudgeten och kanske en procent av budgetöverskottet. Det låter inte lika imponerande.

Sett på ett annat sätt satsar regeringen ungefär 100 kronor per person och år på klimatet. Vad har en femåring i fickpengar nu för tiden? Det är detta som veckans utspel handlar om.

Och jag undrar: hur länge kan detta falska skrymteri pågå? Blir folk förvirrade av de stora beloppen? En miljard låter minsann. Är det det att inte heller oppositionen satsar ordentligt? Eller tror man att folk ska göra det huvudsakliga arbetet själva? Faktum är att detta sista är något som verkligen behöver ske. Vi kan inte lita på att regeringen tar ansvar åt oss. Inte förrän vi röstar med helt andra preferenser vid våra val.

Vi, var och en, behöver finna en livsbejakande väg ut ur roffarsamhället. Med dagens pajaseri, kallat klimatsatsning, som bakgrund kanske detta ansvar blir tydligare.

Men då vore det också bra om medierna inte drogs med i spelet för gallerierna. Även miljömedvetna tjänstemän kan bli tysta i onödan. Vi får ju i varje fall mer än vad vi trodde att vi skulle få. Visst finns det en del medier som pekar på att satsningen är otillräcklig. Men var finns det ramaskri som denna totala brist på proportioner kräver?

En falsk bild av ansvarstagande kan invagga många i en falsk känsla av att utvecklingen går åt rätt håll. Men det gör den inte. Vattenfall kastar lystna blickar på Vojmån i Vilhelmina, som om vattenkraften inte redan var överutbyggd. Och de har kommunen med sig. Vattenfall satsar också på så kallad ren kolkraft. En vidare exploatering av den värsta sorten av fossila energilager. Och där smörar självaste Leijonborg. Och på tal om honom och hans anhang, kämpar de vidare för en utbyggnad av kärnkraften.

Det finns inga löften om en god utveckling från det hållet. Det är vi, du och jag, som kan ändra på detta, inte storfiskarens välfunna beskrivningar av en ynken fångst. Om man då väljer att använda sig av valsedeln eller riksbankens sedlar kan vara en smaksak. Mitt tips är att använda båda – och gärna en massa utomparlamentariska grepp därtill.