Så var det säsongspremiär för gallerierna i Vasastan igen. Traditionsenligt, höll jag på att skriva. För så känns det – trots att det faktiskt bara är tredje gången som stadsdelens alla nya och gamla gallerier samarbetar om att lägga säsongens första vernissage samma kväll (torsdagen den 28 augusti). Själv inleder jag rundan på Bonniers konsthall. Det är jag inte ensam om. Foajén är packad med besökare och ett förväntansfullt sorl, som snabbt tystnar när konsthallschefen Sara Arrhenius greppar mikrofonen och presenterar kvällens utställning. Ann-Sofi Sidéns Vid sidan om är en videoinstallation som visas inne i konsthallens svarta låda.

Sidén är en av svensk konst internationella stjärnor och på Bonniers konsthalls nya utställning förstår man varför. Verket är byggt kring en babyklappe som finns på en gata i Berlin. Det är en plats där föräldrar anonymt kan adoptera bort spädbarn genom att stoppa barnet i en lucka som leder från gatan in i ett sjukhus. I två parallella skeenden följer vi ett sådant överlämnande, i en effektfull och kontrastrik gestaltning. Fast det är förstås inte den muntraste utgångspunkt för en vernissagerunda.

I sitt tal berättar Arrhenius att det inte är mindre än 21 gallerier i området som öppnar just denna kväll, och jag sneglar på min kladdlapp med elva ställen, inser att den saknar nästan hälften samt att det är dags att skynda vidare. Precis som sist påverkas gatulivet när klungor av besökare vandrar mellan gallerierna, många med vita plastglas i handen. I förbifarten hör jag någon som säger att gallerierna på Östermalm och Söder har börjat lägga sina vernissager på lördagar för att de inte vågar konkurrera om uppmärksamheten.

Naturen dyker upp som uttalat tema i två utställningar. Hos ALP/Peter Bergman visar Stefan Otto Improving nature – avfotograferade målade naturfotografier. Men vid detta snabba besök faller Ottos små skulpturala datamodeller mig mer på läppen. Inne på Crystal Palace visas grupputställningen Fleeting nature med Lina Bjerneld, Albin Karlsson och Jakob Krajcik. Också i denna utställning handlar det om en arrangerad och strukturerad natur, som i Krajciks arrangemang består av torkade blomster avfotograferade i ett hårt ljus. Båda dessa utställningar känns väl värda ett besök i lugn och ro.

John-E Franzén var en av mina favoriter bland gallerikonstnärerna i de sena tonåren, men jag har inte sett hans verk sedan dess. Hos Brändström Stockholm (tidigare Brändström och Stene) på Hudiksvallsgatan visar Franzén foto samt ett betydligt torrare måleri än vad jag minns från åttiotalet. Här känns ytan stum och färgen trög, på ett närmast utstuderat vis. Det betyder inte att det är dåligt, tvärtom. Fotografierna är från anywhere USA och jag får för mig att de egentligen tillkommit som inspiration till och förlagor för hans måleri under sjutti- och åttiotal.

Till sist, lite mer måleri. Precis innan stängning hinner jag slinka in på Galerie Nordenhake och ta en snabb titt på Ann Edholms utställning Tungan på ordet. På lite håll kan det nog uppfattas som närmast en parodi på modern konst och jag har tidigare slarvigt uppfattat henne som en postmodern ironiker. Men inför de mäktiga dukarna med stora, enkla geometriska former i några få mättade färger, och med titlar som Pantheon och Omkväde, så känns det inte som jag bevittnar någon distanserad teckenlek, utan måleri på blodigt allvar. Om än med en spjuveraktig glimt i ögat.