'Vilka behov vallar 100000 personer till en musikfestival'
Jag tittade mest på människorna runt mig på Roskilde som om scenerna flyttat ner på marken. Spännande med alla ansikten. Det finns så många överallt. I en stad kan de kännas stressande men på festivalen blev de en stor vandrande skog.
Om våra känslor är programmerade. Vilka behov vallar 100000 personer till en musikfestival där flertalet tältar tillsammans i en vecka? Min vän sa att han inte varit så här avslappnad på flera månader. Människor behöver slappna av. Det var kö till stillhetens katedral där kyrkan tvättade fötter som Jesus gjorde på sin tid. Festivalen kanske är det närmaste många kommer den tiden. Alla lever inpå varandra i sol och damm. Går för vatten. I speakers corner pratar och berättas det direkt till de som lyssnar. Diskussioner och samtal förs mun till mun. Debattbord om livets mening och döden. Musiken är live. Människor uttrycker sig genom kläder, skriver på sig själva och inuti bajjamajjorna. Man kommer nära varandra och att det är avkopplande från vad man nu är kopplad till är väl positivt. Människor lever ut sina behov en stund och sen kommer alla måsten tillbaka. Förutom att lyssna på musik, dansa, dricka, prata, släppa loss finns ett behov att slå sönder och lämna sina egna saker kvar på denna äng. Sista kvällen förvandlas tältstaden till en soptipp där folk vill elda upp allt. Några fältarbetare tar hand om lämnade tält och sovsäckar som hemlösa får. Vilket i och för sig är ett billigt sätt för samhället att slippa ta ansvar för sin amputerade sociala politik. Själklart råder hierarki och klass här med. Flera miljoner dkr slängs på marken i form av plastmuggar och ölkartonger som de mer behövande ständigt plockar upp och pantar i festivalens pantbodar. Det blir också billig och miljövänlig städning.
Politisk belyste festivalen barnarbete, informerade om könssjukdomar och hade en enorm majoritet av män representerade på scen.
En musikalisk överraskning stod Matisyau för. En ortodox jude som sjunger ragga, dansar hiphop och stöds av tung musik som förmedlar öppenhet och kärlek. Detta behövde min inplöjda hjärna. Trots alla olika musiktillhörigheter satt vi alla i samma åker. Alla hjälper till när någon behöver det. Morrisey är övertygad att vi alla kommer ses nånstans långt borta, där uppe, vad som än händer. Då fick jag den där känslan att när jag är rädd för att den här jorden och människorna ska gå åt helvete betyder det samma som att fjärma sig från framtiden som en plats där människorna är annorlunda och inte stressade på gatorna i en kommersiell hets och kanske inte har en massa behov längre som bara får stillas under ett få dagar på en kommersiell musikalisk tältåker. Men folk bråkar faktiskt inte med varandra på Roskildefestivalen.