Ord biter inte på Israel
I sommar är det fyra år sedan Israels mur på Västbanken förklarades olaglig av internationella domstolen i Haag. Enligt domen strider bygget av muren mot internationell rätt eftersom den inte byggs längs den internationellt erkända gränsen, utan går tvärs igenom palestinska samhällen långt från 1967 års gränser. Enligt domen ska muren rivas där den byggs på ockuperad mark, de palestinier som fått sin mark stulen och konfiskeras ska i enlighet med domslutet få den tillbaka och ha rätt till kompensation. Senare har Israels högsta domstol underkänt tre sektioner av muren och krävt att de ska flyttas, med motiveringen att de negativa konsekvenserna för palestinierna är oproportionerligt stora.
Fyraårsdagen av den viktiga domen gick nog många förbi, trots att palestinier tillsammans med israeliska och internationella fredsorganisationer försökte göra omvärlden uppmärksam på att Israel nu inför allas ögon under fyra år totalt ignorerat såväl Haagdomstolen som högsta domstolens beslut. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem presenterade bland annat en rapport som visar att Israel inte har rivit en meter av muren eller flyttat någon del av de sektioner som underkändes av högsta domstolen. Bygget har istället pågått med oförminskad styrka och israeliska staten har fortsatt stjäla mark, splittra samhällen, skilja familjer och vänner från varandra och stänga in människor i ghetton. I maj i år hade 57 procent av muren byggts färdig, det gör 409 kilometer och 66 kilometer var då under pågående konstruktion. Muren byggs så att den skyddar 60 bosättningar och hundratusentals palestinier kommer att hamna på fel sida om muren.
Motståndet mot murbygget har främst organiserats av palestinierna själva tillsammans med aktivister från Israel, USA och Europa som regelbundet har genomfört icke-våldsdemonstrationer där hela byar och samhällen har deltagit, kommittéer har bildats och förutom att rikta sig direkt mot israeliska staten har de vädjat till omvärlden att uppmärksamma och stödja deras kamp.
Israel har svarat genom att brutalt slå ner de fredliga demonstrationerna och många obeväpnade aktivister, journalister och politiker har skadats. Förutom att använda tårgas och så kallade gummikulor, har militären vid flera tillfällen skjutit mot demonstranterna med skarp ammunition. En av de senaste attackerna mot obeväpnade bybor kunde vi följa i media eftersom flera svenskar fanns på plats när militären omringade byn Nil’lin och förklarade området som en stängd militär zon.
De svenska politiker som har sett muren med egna ögon har blivit chockade och förtvivlade över dess konsekvenser. Till exempel utbrast dåvarande biståndsminister Carin Jämtin att den var ”vansinnigt sjuk”, och när Laila Freivalds besökte Palestina som utrikesminister trotsade hon de israeliska säkerhetsvakterna och tog sig fram till den åtta meter höga betongmuren. Även nuvarande utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson har fördömt muren vid flera tillfällen. Under perioder har murbygget även fått relativt stor uppmärksamhet i medierna och Israels försvarare har haft svårt att förklara hur Israel kan bygga en olaglig mur på stulen palestinsk mark.
Men ord biter inte på Israel, utan de har lugnt kunnat fortsätta bygga muren och slå ner det fredliga motståndet. Sveriges regering har inte ens agerat, eller reagerat över att den israeliska armén skjutit mot de svenska medborgare som befann sig i Nil’lin när samtliga invånare i byn utsattes för kollektiv bestraffning, ännu ett brott mot internationell humanitär rätt. Det är lätt och billigt för Israel att vara ockupationmakt.
