Vad står begreppet inflation för?
Under sommarens ”nyhetstorka” kan man fundera över invanda begrepp, till exempel inflation, som ofta inte ges rimligt innehåll. Vi som har lån att betala, genom vårt boende, studier eller andra anledningar kan rikta vår uppmärksamhet mot riksbanken och hur den tänker göra med den så kallade styrräntan. Den har ökat till det dubbla på några år. Riksbanken studerar inflationen och rättar sig efter doktrinen att deras räntepolitik är till för att säkra en låg inflation.
Vad är då inflation behöver man fråga sig. Ett sätt att se det, kanske mitt bästa recept, är att följa hur det går med den slant som har minst värde på marknaden, i vårt fall femtioöringen. Den är på fallrepet hörda jag på SVT. Dess värde berättigar inte allt besvär med att hantera den. När slantar tappar värde har vi inflation. I min ungdom lärde jag mig att äkta inflation just handlade om slantarnas värde. Det är inte prisökningar som är inflation, det är inte heller löneökningar. Båda dessa kan vi faktisk ha utan ”äkta” inflation. Det är när det höjda priset eller lönelyftet inte ger någon reell ökning, när de tar ut varandra, som vi har inflation.
Så när de börsnoterade företagens verkställande direktörer har fått 21 procent i löneökning, samtidigt som vanliga löntagare har 3 procent, så kan man utgå ifrån att inflationen ligger nära 3 procent, just lagom för att det inte ska ge någon reell ökning. Det mer angelägna projektet att plussa på de drygt 3 miljoner kronorna som median vd:n har, med reella slantar, är dock säkrad.
Men hur är det då ställt med styrräntan? Häromdan sa man från riksbankshåll att när nu oljepriset går upp, som det gör, då behöver de höja räntan och låta den vara hög ända tills marknaden vänder. Men tänk om den inte gör det? Tänker då inte på klimatproblemen, de tar ju ändå inte de som verkligen styr i världen på allvar, utan på att oljan sannolikt sinar och efterfrågan fortsätter att rusa uppåt. Inget säger att oljepriset någonsin kommer att vända neråt igen, mer än högst tillfälligt.
Men ett nytt pris på en vara behöver inte betyda inflation, ens om varan utgör basen för den materiella välfärden. Vi behöver lära oss att leva med det nya priset i stället för att lattja runt med de i grunden felkonstruerade räntorna. Egentligen är oljans prisökning ett uttryck för att vi behöver minska vår materiella förbrukning. Ränta är ett uttryck för tillväxt. Att höja räntan när vi ska minska resursförbrukningen måste betyda att fel folk får bekosta en orimlig förväntan på tillväxt.
Vi, som tillhör den absolut största delen av befolkningen, den del som har mer lån än insatta medel, är de som drabbas. De flesta av oss kan klara detta och bör vänja sig vid detta. Tyvärr är vi, å andra sidan, här i Nord så sluga så att vi lär lyckas omfördela bördorna från oss själva till de utsatta i u-länderna och på naturen, i sedvanlig ordning. Alltid kan man öppna en gruva eller avverka ett skogsbestånd när oljan tryter.
