Jag såg en intervju med en ungdom som har ett handeldvapen, som det heter. 'Man känner sig som en kung med vapnet i hand', sa han. Sannolikt har hans kungabegrepp måttligt med vår Carl Gustaf att göra. Inte heller lär han längta till Sofiero eller Drottningholm. Men ändå.
Hur kommer det sig att så många vapen finns i händerna på afrikanska barn? Och vad ska vi göra åt det? Punkt ett borde rimligen vara att vi slutar tillverka vapen. Och givetvis slutar exportera dem som vi ändå tillverkar.
Men ack så lite det förslår i en värld av cyniska vapenfabrikörer, en värld med enorma lager av redan tillverkade vapen.
Afrikanska barn behöver vapen i hand! Så hemskt är det. Trots att de ofta lever i länder med enorma naturresurser behöver de vapen för att skaffa sig mat. Och för att freda sig mot andra som har vapen. Vår roll? Om vi aldrig handlar med annat än rättvisemärkt, kanske dessa barn finner nya möjligheter att försörja sig och freda sig?
Men ack så lite det förslår i en värld av cyniska affärsmän, och enorma mängder konsumenter som jagar de billigaste varorna i affären.
Och även här i Sverige går ungar omkring med vapen i hand. Varför? Är de också utan mat? Måste de också freda sig? Jo, faktiskt, på en del håll är det till och med så illa. Men hur kan det då komma sig? Mat skulle de säkerligen få om de bara ville. Men det räcker inte för att 'känna sig som en kung'.
Och nu vill jag komma till vårt västerländska drama. Varför nöjer vi oss inte med mat och husrum här i Nord? Varför spelar så många för drömvinsternas skull? Varför gör man rån i mångmiljonklassen, handlar med knark, spekulerar på börsen? Varför slåss så många på en arbetsmarknad för allt högre löner? Handlar det inte om våra drömmar? Om palats, guld, rikedomar, halva riket och hela prinsessan (eller prinsen i en emanciperad värld).
De drömmar, de sagor och de strävanden som vi visar upp för våra barn påverkar dem i deras val av liv. När avståndet mellan dröm och verklighet blir för stort infaller en slags desperation. Vi väljer olika sätt att hantera den. En del av oss går i terapi, men de flesta väljer berusningsmedel, och receptbelagda bedövningsmedel.
En del ger inte upp så lätt! Kanske kan de använda armbågarna på jobbet? Kanske kan en trisslott, eller bingolott, ge en sista desperat chans? Och så finns lite machometoder också. Poker, stryktipset och V75. Här gäller det att vara bland de utvalda, de smarta. Fast än mer pålitligt kan det tyckas att hoppa in i ett gäng som har en schysst kupp på g.
Den snälla söta mormodern, eller gammelfarbrorn med kungafamiljen på köksväggen, med Hänt i veckan i tidningsstället med artiklar om filmstjärnor och oljemagnaters sköna diamantprydda älskarinnor. Den välvilliga dagispersonalen som läser sagor om den fattiga fåraherden som söker lyckan i slottet, ja, inte har de en massa machovärderingar. Inte tycker de att de för fram dem heller. Och ändå, de när en orimlig dröm, som skapar desillusionerade barn. En del av dem kommer att slåss.