Och jag älskar futurismen när den yttrar sig i att Marinetti någonstans i sin diktning konstaterar att det inte finns något vackrare än byggnadsställningar, och att dess skönhet i så fall endast överträffas av skriet från den fallande byggnadsarbetaren som träffar marken med en dov duns och lämnar efter sig en blodpöl. Eller när han i Det futuristiska manifestet skriver om ”fabriker som tyckas hänga vid molnen genom de uppstigande rökpelarna från skorstenarna”. Samtidigt avskyr jag den när den manifesterar sig i misogyni och patriotism.

Det futuristiska manifestet är kort och skulle kunna nedtecknas på ett fåtal boksidor, men Bokbåls utgåva är en liten bok på cirka 50 sidor. Den inkluderar då även en intressant artikel undertecknad Fredrik Böök, ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet några veckor efter det att manifestet publicerats i svensk översättning i samma tidning, samt kommentarer av Lili von Wallenstein.

Men det är väldigt svårt att förhålla sig till Det futuristiska manifestet; det är en vacker, poetisk läsning, men jag snubblar på ord som militarism, fosterlandskärlek och föraktet för kvinnan. Just det sistnämnda har försvarats på vissa ställen med att Marinettis ”kvinna” symboliserar känslosamhet, försiktighet och sentimentalitet och att hon av den anledningen förkastas. Marinetti ansåg även dessa ”kvinnliga” egenskaper betingade snarare än medfödda.

Hur man än ser på futurismen är det otvivelaktigt en intressant, viktigt läsning och Bokbål fortsätter härmed att berika det svenska litterära landskapet.