Mångfald är bättre än enfald
Det har seglat upp ett intressant fenomen under det sista året. Det pågår en träta på ”vänsterkanten”. Nej, det är inte så att jag har glömt det stora antal vänsterfraktioner som har bildats under större delen av nittonhundratalet, det är snarare så att det är en ny sorts träta. Efter att miljöpartiet, ända sedan sin uppkomst, har hävdat sin särart genom tilläggsnamnet de Gröna, har man allt mer hamnat i en maktpolitisk vänsterfålla ihop med s och i viss mån v. När partiet bildades var mp ett oönskat, onödigt och direkt förkastat element ur vänsterpartiets synvinkel. Världssamvetet och solidariteten ansåg sig vänstern ha patent på. De gröna hävdade å sin sida att det var skralt ställt med dessa saker på vänsterkanten och att miljömedvetandet och betoningen på solidaritet i kombination med personlig frihet skiljde de gröna från alla andra svenska partier.
Men sedan blev det, som sagt, samma fålla. Därmed har miljöpartiledningen tagit flera stora steg mot en mjukisvariant à la sossar. Förr brukade dessa steg inte sanktioneras från kongresserna, men nu är motståndskraften inte lika stark. Därmed framstår vänsterpartiet som ett alltmer radikalt alternativ i flera av de centrala frågorna. Både i ”försvarspolitiken”, EU-politiken och exempelvis i sitt förhållande till de övriga genom att hävda partiets fristående som en avgörande fråga. En fråga som den gröna ideologin också anser vara central, men som mp:s ledning verkar vara beredd att offra.
I detta läge ska vänsterledaren Lars Ohlys ”påhopp” på miljöpartiet inte endast ses som en träta för gallerierna utan också som ett symptom på dilemmat med att rita tvåpartikartor i ett land med ett flerpartisystem.
På en fri och öppen politisk scen är kritik mellan partier mycket värdefullt. Både för att väljarna ska kunna skapa sig en välgrundad uppfattning men också för att partiernas aktörer ska kunna se sina aktiviteter i en spegel och tänka efter flera gånger inför förändringar av sin politik.
Tyvärr är många politiska aktörer på centrala positioner inne i massmediernas längtan efter de ”stora giganternas kamp”. Ur det perspektivet upplevs en ”intern träta” mellan två partier på samma sida som ett svaghetstecken. Massmedierna borde fatta sin roll och inte lägga in sina värderingar när de behandlar dessa frågor. En konst som de är allt sämre på. En nyhet, anser de, ska sälja snarare än att vara ärligt analyserande och välbalanserad, tyvärr.
Kritik som Ohly framför mot Wetterstrand, mp mot s, och så vidare, må innehålla mindre relevanta beståndsdelar, kanske till och med felaktiga, men i grunden är de välkomma friskhetstecken som vi andra ska glädja oss åt.
En av de största hotbilderna mot en öppen demokratisk process ser vi i synen på regeringssamverkan, där riksdagsmajoritetens tyckande kommer i andra hand. Tydligt nog i frågan om FRA. Men också det ryggdunkande som förväntas samregerande partier emellan. Konstigt nog ser massmedierna och kanske också allmänheten detta som ett friskhetstecken. Det kan framtvinga en utveckling från flerpartisystem mot en ordning i tvåfald och då är man ytterst nära enfald!
