Inte så mycket vid första anblicken: maoismen är, åtminstone i den globala norden, mer eller mindre död, röda arméer finns inga längre (förutom i Nordkorea), och bönderna – jo, de finns kvar, även i Europa, men någon revolution gör inte heller de. Men problematiken citatet refererar till, den finns kvar. Den handlar nämligen om en fråga som dyker upp inom varenda social rörelse, var som helst, när som helst: frågan om relationen mellan rörelser och institutioner. Med andra ord, frågan om relationen mellan ESF som institution – fisken – och rörelsen som producerade själva institutionen.

De som varit aktiva inom den globaliseringskritiska rörelsen – också kallad den globala rättviserörelsen, eller, lite längre tillbaka, antiglobaliseringsrörelsen – känner säkert igen frågan. Nätverkstänkandet som mer eller mindre har varit rörelsens dominanta sätt att representera sig själv – det är denna representation som har producerat intrycket att rörelsen är något slags ny anarkism – fast man ju måste komma ihåg att nutidens globala managers också pratar om nätverk, platta hierarkier, och empowerment – har inneburit att rörelsen kännetecknas av en utmärkt skepsis gentemot institutioner (som till exempel partier), identiteter (som kommunist eller anarkist), och stabilitet över huvud taget.

Problematiken betraktades oftast från rörelsens perspektiv (vilket kanske inte är överraskande, eftersom globaliseringsrörelsen, jämfört med många andra stora sociala rörelser, har producerat utomordentligt få stabila institutioner), och frågan var nästan alltid om en särskild institution, till exempel World social forum, WSF, inte skulle leda till eller betyda rörelsens förstening, hierarkisering, och sålunda själv skulle bli ett hinder för den sociala förändring rörelsen strävade efter. De stora interna politiska diskussionerna inom WSF och ESF har följaktligen också handlat om föregivna försök av mer vertikala fraktioner att monopolisera processen (som under ESF i London, 2004), att förvandla det som egentligen skulle vara ett öppet utrymme till något slags parti, till en aktör som kan uttala sig, kan mobilisera folkmassorna, och vars styrka kan mätas i medlemsantal.

Rörelsen har alltså stridit hårt mot tendenserna till institutionalisering, och har vunnit de flesta av dessa kamper – på gott eller ont. Men hur ser problematiken då ut från institutionernas perspektiv? Vattnet, för att återvända till början, kan finnas kvar även om all fisk är borta, men fisk utan vatten…?

ESF och de sociala forumen över huvud taget, uppstod inifrån den globaliseringskritiska rörelsen, även om en av dess största framgångar var att bestämma en gemensam tidpunkt för de stora antikrigsdemonstrationer som hölls i februari 2003. Dess början ligger i de anti-nyliberala toppmötesprotesternas framgång 1999–2001. Protesterna organiserades mot det nyliberala World economic forum, och resonansen som forumen hade i stora delar av världen var ett resultat av en utbredd kritik mot 1990-talets nyliberala politik.

Det är svårt att säga om den globaliseringskritiska rörelsen verkligen utmynnade i en bredare global rättviserörelse, eller om denna etikett bara är ett inspirerat fusk – mycket likt Naomi Kleins idé att vi är en ”rörelse av rörelser” – för att visa att vår rörelse inte har några klara gränser. Men om det är sant att de sociala forumen uppstod inifrån, och med en anti-nyliberal politik och rörelse, blir frågan då om denna rörelse fortfarande finns. Visst, det är alltid svårt att prata om rörelser som någonting med en början och ett slut, som har en insida och en utsida, just precis för att de inte är några särskilda institutioner. De existerar som en väv eller ett nät, som historier vi berättar för att göra våra politiska aktioner meningsfulla, för att knyta samman kamper som förs i olika delar av världen, vid olika tillfällen. Rörelser, i motsats till specifika sociala kamper, aktioner eller också institutioner, är av nödvändighet flyktiga fenomen, och vi skapar dem delvis genom att prata om dem precis som ”rörelser”. Vi skapar deras historia genom att berätta historien.

Om vi då berättar historien om en global rättviserörelse, så finns den kvar, inte bara för att det fortfarande finns en mängd orättvisa i världen, men också för att varje progressiv social kamp i världen kan definieras som en del av denna rörelse. Men om vi berättar en historia om en global rörelse mot nyliberalismen, en globaliseringskritisk rörelse, ser saken helt annorlunda ut. I denna rörelse spelade de stora toppmötesprotesterna en otroligt viktig roll, de skapade ett gemensamt utrymme inom vilket aktivister från olika länder, rörelser och kamper kunde se varandra som gelikar, för att de koncentrerade sina olika antagonismer i kampen mot en enda fiende: nyliberalismen, som i sin tur manifesterade sig i de institutioner som var protesternas mål – Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden, Världsbanken, G8, EU. Utan dessa protester, speciellt utan WTO-protesterna 1999 i Seattle, skulle det kanske inte ens finnas någonting vi kallade för den globaliseringskritiska rörelsen.

Hur har det då gått för rörelsen under de senaste toppmötesprotesterna? Vi kan väl tiga om G8-mötet i Japan, eftersom nästan ingen i rörelsen ansåg protesterna där som framgångsrika, av olika skäl. Men under G8-protesterna i Tyskland, sommaren 2007 i Heiligendamm, lyxbadet vid Östersjön, som organiserades av rörelsens relativt starka tyska sektion, fanns det en utbredd uppfattning att vi, rörelsen, var tillbaka. Att våra blockader, med nästan tjugotusen deltagare som lyckades stänga av alla vägar till konferensen, var en stor framgång och att vi nu igen kunde börja artikulera vår anti-nyliberala kritik efter några år då de politiska diskussionerna mest handlade om krig och terrorism, då vi jämt var tvungna att utkämpa försvarsstrider. Men till skillnad från protesterna som ägde rum för bara några år sedan, lyckades våra aktioner i Tyskland inte vara mer än enbart polisiära problem, som skulle tas itu med genom polisiära medel. Våra politiska poänger – som handlade om migration, globalt jordbruk och antimilitarism – fick aldrig någon offentlig uppmärksamhet, lyckades aldrig störa tyska förbundskansler Angela Merkels iscensättning av G8-mötet som den legitima platsen att prata om viktiga globala problem, speciellt klimatförändringarna. Våra aktioner saknade resonans, och lyckades inte återskapa det gemensamma utrymmet som Seattle och de tidigare toppmötesprotesterna hade gjort.

Det kanske låter som en farlig tes, men: den globaliseringskritiska rörelsen är död. Den är död, inte för att de specifika kamper som utgjorde rörelsens bas är döda eller över, men rörelsen som ett gemensamt globalt utrymme där olika rörelser och aktivister kan träffas och knyta samman sina kamper mot en gemensam fiende, den nyliberala globaliseringen, är död. Död, inte för att vi ”förlorade” kampen – även om det är något som är svårt att definiera när vi pratar om sociala rörelser; vad skulle det betyda att ”vinna”? – men delvis för att vår fiende också har avlidit. Martin Wolf, kolumnist i den engelska tidning Financial Times och en av nyliberalismens mest intressanta ideologer, skrev om den dag då den amerikanska centralbanken räddade en stor bank (Bear Sterns) från kollaps i samband med den amerikanska bolånekrisen: ”Glöm inte fredag den 14 mars: det var dagen när drömmen om en global frihandel dog.”

Visst, det betyder inte att den nyliberala politiken inte finns kvar, genom nyliberala institutioner som till exempel Europeiska centralbanken. Men som ett sammanhängande projekt, som kan ta hand om de – från kapitalets perspektiv – relevanta globala kriserna, som kan förena överklassen och till och med integrera delar av arbetarklassen, finns den klassiska nyliberalismen inte kvar, precis som rörelsen som uppstod för att bekämpa den inte finns kvar. Det är ingenting att gråta över, det bara är så: tiden går, de sociala kamperna, klasskampen, finns kvar, men tar sig olika former. Under några år samlades många sociala rörelser under rubriken den globaliseringskritiska rörelsen. Denna rubrik har förlorat kraften att sammanföra olika kamper. Och nu befinner sig hela den före detta rörelsen i en process där en ny rubrik, en ny historia, ett nytt gemensamt utrymme måste skapas.

ESF i Malmö kan vara ett viktig steg i den processen: fast arrangörerna inte förväntar sig mycket mer än tjugotusen deltagare – inte så många jämfört med de första forumen, som samlade 150 000 och fler, eller med de senare i London och Aten, där trots allt 50 000–60 000 deltog. Men ett sådant evenemangs politiska styrka och relevans kan oftast inte beräknas i siffror, den beror snarare på resonansen det producerar. Just nu pågår det många diskussioner inom rörelsen, där människor letar efter nya berättelser om hur sociala kamper kan kopplas samman de närmaste åren, hur våra motståndare kommer agera, vilka frågor som kommer bli viktiga i framtiden. En perfekt tid att träffas, att diskutera, planera, och börja agera tillsammans. Och sedan handlar det ju om dem som kommer dit, vad de vill göra, vad de vill diskutera, om och hur de kan skapa gemensamma utrymmen: för det är rörelserna som producerar institutionerna, och inte tvärtom. Vad skulle ordföranden Mao ha sagt om det?