I april förra året fattades så beslutet om att det femte ESF skulle ligga i Malmö eller Köpenhamn, vilket sedemera blev bekräftat till Malmö. Att arrangera ESF är ett enormt projekt som upptar mer än ett hundratal människors kraft och energi just nu. Utmaningarna har hela tiden varit enorma, vi ska inte bara få ihop nog med pengar till att arrangera kalaset, utan vi måste också samtidigt bygga upp det nätverk och den arrangörsförening som står för de mesta av de praktiska förberedelserna. Lokaler och boende ska fixas, programmet ska fås ihop, toaletter, mat och vatten ska finnas till alla deltagare.

Dessutom ska 600 volontärer mobiliseras, för att inte tala om de 600 frivilliga tolkar vi behöver för att deltagarna ska förstå varandra och kunna ha just den dialog på lika villkor som eftersträvas. Samtidigt ska det mobiliseras deltagare till själva forumet. Inte nog med det, eftersom forumprocessen trots allt varit relativt okänd i Norden, blir mobiliseringsarbetet på alla plan samtidigt en fråga om att informera om själva forumtanken. Det räcker inte med att berätta att ESF kommer till Malmö för att locka folk och organisationer till deltagande om de inte vet vad ESF är.

Det är lätt att överväldigas av de praktiska göromålen, och lätt att glömma bort varför man över huvud taget gav sig in på att förverkliga det här gigantiska projektet, som egentligen borde vara omöjligt att genomföra. Vad är det med de sociala forumen som är så tilltalande att en massa människor för en tid släpper allt annat och lägger nästan all sin tid på att förbereda en mötesplats där i huvudsak andra människor än de själva kommer till tals?

En av huvudmotivationerna under diskussionerna på gräsmattan i Aten var att vi i Sverige behöver fler kontakter i Europa och bör börja engagera oss på de befintliga politiska arenorna utanför vårt eget lands gränser. Runt omkring oss på den före detta OS-arenan där ESF arrangerades fanns en enorm politisk dynamik, men väldigt få nordbor. Vi har en tendens att isolera oss här uppe och tycka att det är nog att agera på den svenska arenan, eller att tycka att världen är större än Europa, och att den europeiska politiska arenan därför är ointressant. Ett ESF i Sverige blir därmed en viktig murbräcka för att luckra upp motståndet till att arbeta på Europanivå.

Samtidigt pågår en hel del politiska kampanjer och nätverkande ute i Europa som vi har nytta av här i Sverige, oavsett om vi jobbar med internationella eller nationella politiska frågor. Nätverken som byggts upp under förberedelsearbetet med ESF når över gamla gränser, över öst- och västuppdelningen och över organisations- och ämnesgränser. ESF-processen och forumen innebär uppbyggandet av ett progressivt civilsamhälle som tidigare inte funnits på europeisk nivå – något som i sig är avgörande för att skapa ett mer demokratiskt, ekologiskt och socialt hållbart och rättvist Europa.

En kritik som ofta framförs mot de sociala forumen är att eftersom de inte tar några beslut, och inte kommer med någon samlad slutdeklaration, så blir det bara en massa snack och inga egentliga resultat. Men bara för att inget sker i forumets namn, betyder det inte att forumen inte leder till något.

Konkret fungerar ESF som en arena för erfarenhetsutbyte, diskussion, nätverksbygge och planering av gemensamma initiativ och kampanjer. ESF och de andra sociala forumen har ofta spelat en nyckelroll för att dra igång kampanjer och initiativ, till exempel de världsomspännande demonstrationerna innan Irakkriget bröt ut, eller den fackliga offensiven mot EU:s tjänstedirektiv.

ESF är en mötesplats, inte en kongress, konferens eller på något sätt ett beslutande organ. Tvärtom, ingen har rätt att i forumets namn uttrycka en åsikt eller ens påstå att en majoritet av forumdeltagarna anser något visst. Häri ligger en stor frihet och forumens stora poäng, alla som deltar på forumet gör så i sitt eget namn och med sin egen politiska integritet intakt. Ingens åsikt är viktigare än någon annans. Vi tycker lika om mycket, men att vi tycker olika om andra saker är helt i sin ordning. Mångfalden är vår styrka, inte något som splittrar oss.

Att ESF också är en process på flera plan framstår som allt tydligare i takt med att förberedelsearbetet har fortskridit. Vägen till forumet, och vad som händer efteråt fram till nästa forum i Istanbul 2010, är minst lika viktigt som forumet i sig. Det är en – i många fall hård – läroprocess att arrangera själva forumet, men även att bygga de samarbeten som behövs på svensk, nordisk och europeisk nivå. Här kan man glädjande nog redan innan forumet se att vi uppnått ett av de viktigaste målen, förberedelseprocessen har skapat tätare band mellan de nordiska länderna och mellan rörelser inom Sverige och utökade kontakter med rörelser i resten av Europa. Nya nätverk har bildats kring olika frågor, och människor som inte tidigare varit politiskt aktiva eller som inte varit det på väldigt länge har nu hittat tillbaka till politiken via ESF och deltar i förberedelsearbetet på olika sätt.

Jag har många gånger den senaste tiden fått frågan om vad jag ser som den stora behållningen av de forum jag varit på. Utan tvekan svarar jag alltid att det är de personliga möten man gör, de personer man träffar och den inspiration och kraft man får av dem att fortsätta sitt eget politiska arbete på hemmaplan. I dynamiken som uppstår genom mötena dyker nya synsätt på gamla frågor upp, liksom helt nya tankegångar och ämnen.

Jag har också ofta fått frågan varför man ska delta på ESF. Mitt svar är enkelt: i september kommer Malmö att vara centrum för ett progressivt Europa, tiotusentals politiskt aktiva eller intresserade människor kommer att samlas för att diskutera, debattera, nätverka och lära sig av varandra under de flera hundra seminarierna, workshopparna och kulturevenemangen. På samma plats kommer man att träffa turkiska fackföreningsmän, indiska feminister, ryska miljöaktivister, italienska anarkister, brasilianska landlösa, tyska antirasister, spanska studentaktivister och sydafrikanska handelsaktivister. Man kommer att kunna lyssna på och debattera med rörelsekändisar, höra vittnesmål från förtryckta och utsatta människor, och garanterat träffa en hel del svenska deltagare som är förbannade över vad som sker med vårt välfärdssystem och som vill diskutera vad man kan göra åt privatiseringarna och nedskärningarna. Och vikitigast av allt: alla deltar på lika villkor! Kan det bli annat än fantastiskt?

Med knappt tre månader kvar till forumet är det alltså inte första hand stolar som upptar mina tankar, för även om stolfrågan fortfarande är aktuell så ligger den inte på just mitt bord. Just nu handlar det mest om att få ner 800 inkomna programförslag till de runt 200 som vi har plats för genom att få organisationer från Europa och resten av världen att samarbeta. Det går förvånansvärt bra, och programmet ser riktigt spännande ut. När jag nu stundtals lyfter blicken från det praktiska arbetet är det istället för att blicka framåt, till tiden efter ESF. Redan under förberedelsearbetet har som sagt nya allianser bildats. Organisationer som inte ens visste om varandras existens, eller betraktade varandra ytterst misstänksamt, samarbetar nu mot ett gemensamt mål, att realisera ESF i Malmö. Dessa nya samarbeten inger hopp inför framtiden, och jag ser fram emot att konkretisera några av dem efter ESF i gemensamma kampanjer och aktioner.

ESF i Malmö kan vitalisera arbetet för ett annat Europa och fungera som en injektion och kraftsamling för en bred och stark opposition inom civilsamhället i Sverige. Här kan vi uppmärksamma alla de alternativ som finns till en nyliberal politik. ESF hålls två år innan nästa riksdagsval och ett år innan nästa val till Europaparlamentet och det svenska ordförandeskapet i EU 2009. Vi behöver inför dessa utmaningar ett nytt sätt att tänka och göra politik inom den svenska vänstern och de svenska rörelserna.

Låt oss tillsammans använda ESF i Malmö till att förändra det svenska politiska landskapet. Låt oss använda ESF i Malmö till att bygga gränsöverskridande allianser som behövs för att göra ett annat Sverige och ett annat Europa möjligt!