”Humor har en avväpnande effekt”, förklarar den New York-baserade performancekonstnären Jibz Cameron som för 7 år sen skapade sitt alter ego Dynasty Handbag. ”Det är lättare att nå fram till folk om de samtidigt kan njuta av en upplevelse”. Själv kallar hon Dynasty Handbag för mörk komedi; en sorts inkapslande av svåra och jobbiga teman i komisk förpackning. Men hon ger inga enkla svar på stora frågor, hon har ingen aning om vad som är rätt eller fel.

Vad är det då Dynasty Handbag försöker säga?

– Jag vill bryta ned saker till små bitar på scenen, och därigenom hur hela vår värld är strukturellt ordnad. Jag försöker ifrågasätta hur vi gör våra vardagliga sysslor utan att tänka och hur vi följer en jävligt stark ström som är fucked up. Dynasty Handbag gör inte det enkla valet att acceptera strömmen, hon förflyttar sig istället genom världen med insikten om hur saker och ting är, men med ett ursinnigt ifrågasättande av varför det är så.

Genom Dynasty Handbag ifrågasätter Jibz den så kallade valfriheten. ”Det här är inte de valen jag skulle välja att ha, om jag hade valet att välja att ha val”, säger hon och förklarar att det är med den utgångspunkten hon försöker närma sig världen. ”Vi tror att folk är galna, men de väljer egentligen bara en annan väg. Det är därför Dynasty Handbag ser ut som ett sådant vrak” säger hon och förklarar att hennes utstyrsel är en kommentar på föreställningen om en tragisk, lite äldre kvinna som försöker väldigt mycket men inte riktigt kan få till det. Någon som gör allt vad hon kan för att följa de normer som reglerar hur vi får se ut och bete oss, men istället blir helt fel. ”Lite som min mamma”, förklarar Jibz.

– Hon är en ganska ledsam figur i mitt liv, med mentala problem och med en historia av flera våldsamma män omkring sig. Hon är en väldigt intelligent person som aldrig fått möjligheten att göra något med det, ganska mycket av ett offer för en jävla massa skit. Hon har aldrig haft någon makt, hon har liksom aldrig riktigt fått till det. Och en del av mig känner väldigt tydligt att jag inte vill vara så.

Men Jibz är samtidigt noga med att betona att Dynasty Handbag inte är ett offer. Istället pratar hon om henne som någon som tar sin plats och äger sitt utrymme, med makt och agens. ”Även om hon ofta går igenom en jävla massa skit under en föreställning vänder det alltid till något hoppfullt på slutet. Inte som ett smörigt lyckligt slut utan mer som ett ilsket men inspirerande fuck you”, förklarar hon.

Vad är det vill du ska hända i mötet med publiken när Dynasty Handbag går på scenen?

– Mina intentioner är att vara så ärlig och närvarande som möjligt och därigenom förhoppningsvis kunna påverka åskådarna. Jag vill skapa en upplevelse som är här och nu och ge dem allt vad jag kan av mig själv. Jag hoppas att det ska inspirera och förflytta dem bort från den position som gör människor stagnerade. Jag tycker också det är ganska tydligt att jag behandlar frågor som rör sexuell maktdynamik.

Hur då?

– Jag gillar inte den så kallade dynamiken mellan män och kvinnor, jag tycker den är jävligt skitig. Det är nog på grund av mina egna erfarenheter och det är dem jag försöker gestalta. Som exempelvis en föreställning som handlar om när jag var liten och trodde att jag var en perverterad unge. Jag gjorde en massa galna grejer som att antasta min katt och knulla med pinnar, så jag har byggt en föreställning på det där jag gör alla de grejerna.

– När jag var typ 10 så antastade jag mer eller mindre en tjej som sen pekade ut mig inför alla andra dagen efter och skrek ”du är en lesbian!” inför alla andra kids in bostadskomplexet där vi bodde, så jag skrev en sång om hur jag fick ett komplex i komplexet. Gud det här kommer låta som värsta snyfthistorian när det är nedskrivet, du måste skriva att jag skrattar nu när jag berättar det!

När jag inför intervjun besökte Dynasty Handbags hemsida och klickade mig in på den obligatoriska fliken Biografi, i jakt efter svar på frågan om vem hon egentligen är, möttes jag endast av en lång dikt. Den var handskriven av Jibz vid elva års ålder och fastslog att hon är en ylande varg som söker efter en plats där hon kan släppa ut allt.

Ett performance och några timmars samtalande senare känns dikten som ett befriande svar, som ett ifrågasättande av själva det banala i att försöket att definiera vem någon är. Dynasty Handbag är inget varande, hon är ett ständigt ifrågasättande, ett skapande av ett utrymme så på tvären från det förväntade att det erbjuder total frihet. En högljudd akt av vägran och motstånd.