Vi befinner oss i GöteborgsOperans kostymförråd och skräddare Anne Modin visar runt bland mängder av klänningar, tyllkjolar, korsetter, kostymer, mantlar med mera.

– Ändå hade vi en total utförsäljning för fyra år sedan och folk handlade som galningar.

Kostymförrådet är sprängfyllt och det är svårt att tro att det bara är fyra år sedan den senaste tömningen. Kläderna hänger i långa rader men Anne betonar att det inte på långa vägar är fullt än. På ett räcke hänger några klänningar som Anne har plockat fram för reklamfotningen inför höstens föreställningar. På ett annat räcke hänger klänningarna kvar från förra höstens föreställning av Figaros bröllop. Klänningarna är detaljrika och Anne förklarar att det ska vara korgar under för att kjolen ska stå ut från kroppen på ett tidsenligt sätt. Figaro ska kännas 1700-tal om än i förenklad form. Annars är det mycket nutida och vanliga kläder på operascenerna just nu.

– Det går mode också i scenkläder och just nu är det inne att sätta upp historiska verk i modern tappning. Då syr vi det.

På en av raderna hänger det skänkta klänningar. Det kan vara klänningar som burits av de gamla redardamerna under Göteborgs guldår och även om det inte är kläder som används på scen kan skräddarna använda dem för att hämta inspiration. På en annan hänger det tjocka, glänsande kreationer i helt makalösa tyger.

– Det här tyget kostade ungefär 1 000 kronor metern har jag för mig, säger Anne och pekar på en guldfärgad klänning. Men det var vitt från början, så patinerarna har färgat det.

Ett par meter bort hänger ytterligare en klänning i samma tyg fast himmelsblå och Anne berättar att skräddarna på operan nästan alltid använder sig av fina och exklusiva tyger. Inte för att det ska vara just siden och sammet, utan för att de kostsamma tygerna reflekterar ljuset så att föreställningen blir en upplevelse för publiken i salongen. Det är en förmån att få möjlighet att jobba på det sättet, tycker Anne, även om det har vissa baksidor.

– Vi syr ju alltid nytt, även det som ska vara gammalt.

Hon ser bister ut när hon sedan berättar vad patinerarna gör med kläderna för att de nysydda sidenklänningarna ska se gamla och slitna ut. För att allt ska bli rätt föreställningen igenom syr skräddarna ofta flera versioner av samma klänning. Och det kan ibland ta sig aningen bisarra uttryck...

– Till Electra sydde vi blod så att det stänkte om det.

Anne har arbetat som skräddare i många år och har varit på GöteborgsOperan de senaste tre. Visserligen trivs hon bra, men hon medger att det samtidigt är som vilket jobb som helst. Det finns bra dagar och dåliga dagar. Trevliga arbetskamrater, och inte lika trevliga.

– Fast när det kommer någon, som i dag, och jag får berätta om mitt jobb och visa runt i mina domäner så inser jag hur fantastiskt bra jag har det, och hur otroligt roligt jag tycker att det är.

I ateljén är det full fart. De tolv anställda i damskrädderiet har börjat sy kostymerna till höstens uppsättningar. Anne tror att de i snitt lägger 65 timmar på en klänning, men säger samtidigt att det ju finns klänningar som bara tar 10 timmar. Och så finns det klänningar som skräddarna lägger 200 timmar på innan solisten har en färdig klänning att kliva in på scenen i. Då är det tur att det finns skräddare som tycker om olika saker.

– Alla som jobbar i skrädderiet har gedigna skräddarutbildningar, men vi trivs med olika saker. Någon tycker om att sy i trikå, någon tycker om när det går snabbt och vissa andra vill ha gott om tid på sig.

En uppsättning börjar ungefär tre år före premiären. Då bestämmer operans ledning vad som ska sättas upp och därefter kontrakterar de regissör, scenograf och kostymtecknare. Ungefär ett halvår före premiären kommer det kostymskisser till skrädderiet. Då beställs det tyger och skräddarchefen och kostymtecknaren diskuterar intentioner och tankar bakom skisserna. Därefter konstruerar tillskärarna mönstret och klipper till materialen som skräddarna sedan skapar klänningar av.

Varje klänning provas två gånger och varje klänning sys speciellt efter den som ska bära den. Vid provningarna är kostymtecknarna med och då är det viktigt att tillskärare och skräddare har gjort sitt jobb och att den verkliga klänningen exakt motsvarar den skiss som tecknaren ritat. Samtidigt som det är viktigt att den som ska bära kostymen trivs.

– Alla reagerar olika när de provar klänningar, men det är viktigt att alla känner sig bekväma. Kanske behandlas dessutom solisterna lite extra varsamt.

Anne skrattar. Operan är en arbetsplats fylld av konstnärliga viljor som emellanåt spretar åt olika håll. Regissören har en idé, scenografen en annan, kostymtecknaren en tredje, solisten en fjärde. Och så skräddaren som ska se till att allas viljor och tankar förvandlas till verkligt tyg i en verklig klänning som ska bäras av en verklig människa. Men visst, det går att ändra och anpassa lite grand. Någon kanske inte vill ha så djup urringning, någon annan vill inte ha så stram korsett. Men där kommer också skräddarens vilja in.

– Vi vill ju att liven ska sitta åt och vara vackra och verkligen se riktiga ut.

Nere i kostymförrådet visar Anne upp ett liv som är mätt och räknat för att falla exakt rätt över höften. Just det är sytt under en utbildningsdag för i det vanliga arbetet tar den komplicerade tekniken för lång tid och de får hitta andra vägar.

– Vi slarvar ju inte med kostymerna, men vi har ofta andra lösningar än man har när man syr en ”riktig” klänning.

Anne vandrar vidare och stryker över tygerna. Varje klänning har sin historia, sin berättelse, och förrådet är en plats fylld av drömmar och visioner. Av föreställningar, solister och musik. En opera utan sina kostymer är ingen riktig opera och på skrädderiet, liksom på alla andra operaverkstäder, är man medveten om sin del i helheten. Det finns en tydlig stolthet i det man gör.

Fast när Annes klänning har flyttat från skrädderiet ner till scenen är den inte längre hennes ansvar. Då är det påklädarna som tar över och får hitta lösningar när solisten plötsligt kommer in med en reva som inte ska vara där.

– Silvertejp, säkerhetsnålar, häftapparater... allt är tillåtet om en kostym går sönder under en föreställning, berättar Anne. Påklädarna måste vara hjälpligt sykunniga för att kunna laga under pågående föreställning, men då är det med tråden som sitter i nålen.

– Allt lagas sedan ordentligt uppe i skrädderiet.

När föreställningen är över flyttas de rengjorda klänningarna ner i kostymförrådet. Alla är prydligt märkta med årtal och föreställning. I väntan på en annan föreställning – eller på nästa utförsäljning.

5 Texten har tidigare publicerats i musiktidningen KIM.