Rothkopf, som för närvarande är gästforskare vid Carnegie Endowment for International Peace, menar att ett av de ställen där man kan se "superklassen" samlas är vid de årliga världsekonomiska forumen i Davos. Där träffas regeringschefer, affärsmän, finanselitens företrädare, intellektuella ledare och vissa populärkulturella ikoner - som U2:s sångare Bono – för att gemensamt komma fram till vilka som är de viktigaste globala frågorna. De som deltar i mötena i Davos har tillgång till en gränsöverskridande makt.

– Davos är fabriken där de konventionella kunskaperna tillverkas, sa Rothkopf i samband med att han deltog vid en bokträff i Washington.

Det har även tidigare funnits olika former av nätverk där världens mäktigaste personer har ingått. Men Rothkopf menar att den moderna superklassen skiljer sig en hel del ifrån sina föregångare.

En skillnad är att det som ingår i dagens globala maktelit inte alltid är ledare av traditionellt snitt. Som exempel på detta menar Rothkopf att Usama bin Ladin ingår i den moderna superklassen eftersom han har ett så stort inflytande i världen, vilket i sin tur delvis hänger samman med att han kan nå ut till så många med hjälp av internet.

Men även många höga chefer och ledare av mer traditionellt snitt, som oljemagnater, tekniska entreprenörer, militärchefer och vissa artister, författare och forskare är numera betydligt viktigare på den internationella arenan, menar Rothkopf. En vd för ett multinationellt företag kan numera styra över ett högkvarter som ligger i USA, samtidigt som samme person förhandlar med fabriker i Asien och försöker bygga upp en marknad och kundkrets i Europa.

Medlemmarna av dagens superklass har enligt Rothkopf tagit över efter de forna monarker och härskare som ofta fick ärva makten och bara begränsades av nationsgränser.

Rothkopf anser att makteliten förr ofta betraktades som en slags offentliga tjänstemän som styrde över regioner eller länder. Men sex av tio medlemmar av dagens superklass arbetar i stället inom den privata sektorn, exempelvis på den internationella finansmarknaden, och den andelen ökar hela tiden.

Frågan är vad detta betyder för medborgarna.

– Den överväldigande majoriteten människor på denna jord har inga representanter inom denna grupp och saknar kontakter inom den världen, säger Rothkopf.

Författaren menar att medborgarna istället för folkliga representanter i allt högre grad har fått makthavare som arbetar för företagens intressen, och som har till uppgift att agera för sina aktieägarnas bästa.

Rothkopf menar att i samband med finansiella kriser så samlas representanterna för världens viktigaste ekonomiska institutioner i privata konferenser. Han påpekar att dessa möten visserligen kan vara effektiva, men ifrågasätter också vilkas åsikter det är som framförs i dessa möten, och vems intressen man företräder. Rothkopf påpekar att medlemmarna i den moderna superklassen främst härstammar från Nordamerika och Europa, samt att de nästan uteslutande är män.

Rothkopf menar att den globala maktelitens sammansättning är vare sig moraliskt försvarbar eller hållbar på längre sikt. Han förutspår en ny form av klasskonflikter som inte bara kommer att handla om en orättvis fördelning av rikedomarna, utan också om de stora skillnaderna mellan människor och världsdelar i fråga om inflytande och beslutsfattande. För att begränsa den globala "superklassens" inflytande menar Rothkopf att det krävs starkare internationella styrelsemekanismer. Exakt hur dessa ska se ut framgår dock inte.