Recension


Fria.Nu

Äntligen stod Roky i predikstolen

När Roky Erickson kliver på Eldoradoscenen hör jag inledningen till Selma Lagerlöfs debutroman reciteras i mitt huvud. Så ”ung, hög, smärt och strålande vacker” är nu Roky förvisso inte, men den som är bekant med denne legendariske artists nära nog mytologiska historia är lika glad, lika förundrad, över att se honom med en gitarr om halsen som församlingen var att se sin präst i predikstolen.

Att sagans Gösta Berling åsidosatte de kyrkliga plikterna var regel snarare än undantag. Den värmländska granskogen var mörk, prästgården kall och fuktig och bedövande berusning en alltför tillgänglig tröst för en präst vars tro krävde inspiration och som förutom denna fann sig utlämnad åt de egna demonerna.

Även Roky har haft sin beskärda del av demoner. Fortfarande i tonåren skrev han stilbildande garagerock, stundtals intensivt driven, stundtals finkänsligt vacker. Men det psykedeliska årtiondet satte sina spår. 1968 diagnostiserades han med schizofreni efter att ha drabbats av paranoida vanföreställningar.

När han året därpå åtalades för marijuanainnehav förklarade han sig oskyldig med hänvisning till sinnesförvirring. Roky spärrades in och utsattes under flera år för elchocker och psykofarmaka vars skadeverkningar sannolikt vida övertrumfade marijuanans eventuella dito. Därefter kom skräck och utomjordingar att dominera de musikaliska motivbilderna, innan Roky under en lång period helt försvann från offentligheten.

2001 beviljades Rokys yngsta bror förmyndarskap. Ett par år senare spelade han återigen inför publik. På scen på Peace and love står en man som är tydligt märkt av medicinering. Svenska Nomads kompar och presenterar låtarna, Roky själv sjunger och tackar publiken.

Men han sjunger övertygande, med en röst som nära nog är intakt – Night of the vampire, Red temple prayer och I walked with a zombie.

Det glöder kanske inte, demonerna och blodsugarna ter sig inte så hemska i dagsljus. Men Roky står på scen.

”Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå!”

Fakta: 

Musik

Roky Erickson & The Nomads Var Eldoradoscenen, Peace and love När 28 juni

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Den "klasslösa" arbetaren

Recension

Klassbegreppet är fortfarande högst relevant, men när idealet är den kreative entreprenören är det inte längre attraktivt att vara arbetarklass. Istället har vi fått en medveten organisering uppifrån, skriver Ivar Andersen.

Fria Tidningen

De är större än hiphop

Recension

Dead Prez är kvalificerade musiker. Rimmen är skickligt konstruerade, den hårdkokta militansen medryckande. Men den som vill förstå varför Tallahasseduon inte bjuder på extranummer med mindre än att publiken skriker ”Fuck the police” måste inse att det handlar om mer än hiphop.

Stockholms Fria

Närmast briljant om illusioner och egoism

Recension

En tar är en iransk luta. Nasser Ali Khan – musiker i 1950-talets Teheran och berättarjagets farbror – är mästaren på att spela tar, älskad och dyrkad för sin konst. Musiken är hans passion, instrumentet hans älskarinna.

Stockholms Fria

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu