En sällan skådad karusell, en uppvisning i demokratisk kollaps stoppas av det enda någorlunda demokratiska inslaget, Irlands folkomröstning. Känns det tryggt? Det kan jag tyvärr inte säga. Manipulation har pågått länge, manipulationen lär skärpa upp sig, nog ska man kunna bygga sin superstat trots att det irländska folket ”inte vet sitt eget bästa och inte är tillräckligt tacksamma för allt de har fått”. Förr eller senare kommer nya grepp. Man har lyckats tysta alla andra folk i EU. Deras röst får inte höras. Med ländernas parlament i lydiga led körs resten av EU över. Det går nog att ta ifrån irländarna deras rättigheter också, på det ena eller andra viset.

Men ändå ropar vi i positiv glädjeyra! Nu har de äntligen fått sig en läxa, EU:s höjdare. Fast vadå äntligen? Vårt eget nej till EMU, var det inte den där läxan alla har väntat på? Och folkomröstningarna i Frankrike och Holland, i den förra omgången? Ingen läxa? Nej, inte den läxa vi hade hoppats på. Man har lärt sig att inte lämna frågorna till folket i onödan. På Irland var det turligt nog i nödan. Men något annat verkar de inte ha lärt sig. Och inte kommer de heller att göra det. Inte för att alla EU-höjdare är obegåvade eller ens odemokratiska typer, nej, helt enkelt för att det inte går att befinna sig i EU-toppen med demokratiska idéer. Man bryter mot kollektiva föreställningar om sammanhållning, enighet och hierarki och hamnar snabbt på en glidbana ut från maktens centrum.

Det kan finnas en hel del välvilja inblandad, men EU ser sig som en kamporganisation, där det gäller att kämpa sig fram till en global ledarposition. I den kampen tror man att enighet är nödvändig. Eftersom det naturligtvis inte går att uppnå en sådan enighet med hundratals miljoner människor, försöker man uppnå det bland regeringschefer och därmed blir dessa tvungna att föra en kamp mot sina egna befolkningar. Denna process fick sig en törn på Irland men grunden är kvar. Det pågår en kamp mellan EU:s ledarskikt och EU:s befolkning. Tyvärr är befolkningen bara måttligt medveten om detta.

Och det är denna läxa vi behöver lära oss. Vi som utgör denna befolkning. Vi behöver lära oss att utse förtroendevalda som motsvarar våra förväntningar. Inte bara den ena eller den andra förväntningen. Är jag blå ska jag kräva en blå kandidat att rösta på som inte ser kamp mot sina egna som en metod för att uppnå maktelitens enighet. Är jag röd eller grön likaså. Demokratin ska vara en självklarhet, med andra ord. Vi måste kräva detta! Men då behöver vi också göra upp med oss själva, kräver vi enighet för kampens skull? Är vi med i föreningar eller partier, idrottsklubbar eller andra sammanhang där enighet är ett honnörsord? När övergår denna dröm om konsensus till förtryck av oliktänkande? Förtryck av dem som är utanför – eller till och med av oss själva och vår inre röst?

Det är en läxa vi har att lära oss tack vare irländarna.