Från den asfaltsgrå himlen strilar duggregnet långsamt ner på mig. Jag promenerar runt i mina gamla hemkvarter på Hedvigsborg i södra änden av Borås. Det är ett lummigt område som ligger uppe på en höjd. När inte trädens lövkronor skymmer har man utsikt ett par kilometer bort över stadskärnan med Gustav Adolfskyrkans spira som högsta punkt. Vidare bort mot köpcentrumen i Knalleland och lite till höger skymtar man de rosa och bebisblå plåtklossarna ledsamt sticka upp sina huvuden i den gamla arbetarstadsdelen Norrby.

Om man lite förenklat ska beskriva Borås ligger stadskärnan i en dal medan övriga stadsdelar ligger på kullar. Om man tar cykeln till stan rullar man, om man tar cykeln från stan trampar man. Borås är i all sin enkelhet en rätt charmig och trivsam svensk stad. Men det finns en sak som väckt boråsarna ur deras vardagslunk och som formligen retat gallfeber på dem.

När den nio meter höga Pinocchiostatyn i stadens centrum avtäcktes den 15 maj i år var det inte mot en oproblematisk bakgrund. Sagofiguren hade vållat över två års hätsk debatt. Att Pinocchio, som mest är känd för att ljuga så näsan växer, aspirerat på en plats i stadens hjärta har väckt sådan avsky hos befolkningen att det inte kan liknas vid något annat under Borås historia.

– Det har inte funnits ett enda enskilt ämne i Borås tidnings snart 200 år långa historia som lockat fram så mycket vrede och insändare som Pinocchio, berättar tidningens kulturchef Stefan Eklund.

Kritiken och ilskan har till största del sin grund i att Pinocchio som symbol inte har ett dyft med staden att göra. Men det finns en bakomliggande orsak som gjort att det kanske bara är i Borås en sådan här debatt kunnat få så kraftiga proportioner. Borås kan nämligen vara den stad i Sverige som har absolut taskigast självförtroende. Och Pinocchio kommer olägligt, vid en ömtålig tidpunkt då staden faktiskt börjar få kläm på sig själv igen efter att ha sålt sin textilsjäl för 30 år sedan. När tekoindustrin avvecklades och flyttade på 1970- och 80-talen gick en stad som livnärt sig på sin textil igenom en svår depression. Arbetslösheten steg och missnöjet riktades mot textildirektörerna, som även cyniskt kallades för ”kalsongadeln” i folkmun.

– Det var en dyster tid för Borås och det kan vara orsaken bakom stans dåliga självförtroende. Det vi har varit mest kända för efter det är att vi rev en fin teater i stadsparken, berättar Stefan Eklund.

Efter att textilen flyttade ut för 30 år sedan kan staden liknas vid en identitetssökande tonåring. Medan Borås försökte hitta ett nytt skelett att formas i blev staden med tiden istället känd för sin rika nederbörd och sin postorderverksamhet. Stämplar som numera är lika väl inristade i boråsarna och staden som textilen och knallarna en gång var. Vi kan börja med regnstämpeln.

Att Borås är Sveriges regnigaste stad är något invånarna avvisar som en irriterande myt. Boråsarna brukar lite luddigt avvärja påståendet med att det finns geografiska fläckar i Norrland där det regnar mer. Om det bor någon människa där eller om det bara är ett träsk är oklart. Men en sak är klar, det är bara ett falskt jäkla rykte. Jag ringer upp SMHI, och nu ska ni veta att jag är ute på farligt vatten, för det här är den typ av myt man håller på distans i den här staden.

– Årsgenomsnittet för riket är 635 mm och det här året regnade det… Då ska vi se, mumlar meteorologen medan smattrandet från tangentbordet hörs dovt i bakgrunden.

– Borås ja, fortsätter han. Förra året regnade det 1 198 millimeter i Borås.

Det är nästan 100 procent mer än genomsnittet.

– Jo, Borås ligger i ett regnbälte som börjar i Halland och som når sitt maximum i Sjuhäradsregionen, berättar han och dyker ner i meteorologisk hardcoreteori med sydvästliga vindar som krockar med andra vindar som skapar…

Det här är alltså ingen myt. Det är något boråsarna får leva med. Jag finner logiken i det när jag tänker tillbaka. När jag har besökt Borås de senaste åren efter att jag flyttat har jag slagits av hur vädret en mil utanför kommungränsen skiftat till duggregn och hur det sedan innanför gränsen övergått i ett piskande smatter. Det slår faktiskt sällan fel. Men familj och vänner har med en boråsares kirurgiska precision avfärdat och manövrerat bort mina kommentarer om att regnmyten verkar stämma. Tidigare under dagen, innan min ankomst, har det minsann varit strålande väder och som vanligt har jag haft otur med vädret – alternativt lite skämtsamt fört med mig något lågtryck från Stockholm.

Postorderstämpeln är efterdyningarna av den expansiva textilindustrialisering som periodvis ägde rum i staden från mitten av 1800-talet och fram till 1970-talet. Textilen gjorde att stadens befolkning exploderade och Borås kunde under decennier titulera sig som Sveriges snabbast växande kommun. Om man försöker illustrera textilhysterin chartrade textilföretaget Algots 1971 ett flygplan till Balkan för att dagen efter komma hem med 130 nyrekryterade jugoslaviska kvinnor. Och det var på den tiden industrin började tackla av. Tack vare textilen är staden Sveriges tolfte största. Men skärvan som blivit kvar av en industri som demonterats och flyttat österut är postorderverksamheten, som också blivit lite av stadens signum. Hur sexigt är det att förknippas med postorder?

– Jaha, Borås, ni har Ellos där va?

Regn och postorder är gamla och ettriga attityder som man försöker bemästra genom att ge staden ständiga ansiktslyft, trycka på de vackra sjö- och naturomgivningarna och Borås som handels- och fotbollsstad. Borås försöker ragga dit en polishögskola och göra om högskolan till universitet, och invånarna marknadsför sin kommun för utomstående som en kommun med småstadens närhet och storstadens utbud. Allt för att ge staden de lever i ett nytt skimmer.

Och så kommer Pinocchio, som en smocka mot en befolkning som i flera år försökt bygga upp en ny identitet för att de inte ska behöva diskutera nederbörd och billiga underkläder varje gång de lämnar kommungränsen. Då kommer den här från början italienska sagofiguren och klampar in i stadens bräckliga folksjäl.

Stefan Eklund på Borås tidning ger sin egen bild av varför Pinocchio blev ett så känsligt ämne.

– Många förknippar Pinocchio med en Disneyfigur och det finns något som uppfattas som något väldigt ovärdigt och löjeväckande med hela grejen, säger han och fortsätter:

– Borås identitet har varit svag en längre tid och tar men en närmare titt på staden i teater, film och skönlitteratur framställs vi ofta som löjliga och fåniga. Därför hade nog befolkningen hoppats på ett motiv som kunde stärka Boråsidentiteten.

Bakgrunden till idén är att Hasse Persson, chef för konstmuseet i Borås, träffade på den erkända amerikanske skulptören Jim Dine på ett konstevenemang i Tyskland. Hasse Persson frågade nyfiket om konstnären kunde göra något åt Borås. Det kunde skulptören, på ett villkor. Att han själv fick bestämma motiv. Hasse Persson har senare kommenterat i Expressen varför det blev just Pinocchio.

– Jim Dine är inne i en Pinocchioperiod. Så det är vad han vill göra. Det kanske är tur för boråsarna att han inte längre är inne i sin period med dödskallar.

För att finansiera projektet pratade Hasse Persson med affärskollegan och vännen Bengt Swegmark – som också är god vän med skulptören – om han kunde skjuta till de 8,5 miljoner som krävdes. Det kunde Boråsprofilen, på ett villkor. Att Pinocchio placerades i rondellen på Allégatan i centrala Borås.

Man kan spekulera i donatorn Bengt Swegmarks val av plats. Kanske är syftet att den även ska ses av förbipasserande bilister från motorvägen, som sorgligt nog klyver staden på mitten? En annan teori är att Bengt Swegmark vill se den från sitt köksfönster varje dag. Han bor nämligen ett stenkast från statyn. Rondellen ligger ironiskt nog även precis intill Borås tidning, som var stadens främsta forum att vädra sitt Pinocchiomissnöje på och där debatt- och ledarsidorna gått varma i kritiken av projektet. Att Bengt Swegmark även varit direktör för ett av de större textilföretagen i Borås och tillhört ”kalsongadeln” har inte heller haft någon lugnande effekt på invånarna.

Den enda stoppklossen för Pinocchioprojektets verkställande var om förslaget inte vann politisk majoritet i kommunfullmäktige. Någon folkomröstning var det aldrig tal om. Bengt Wahlgren, fp-ordförande, ansåg att befolkningen inte hade rätt att lägga näsan i blöt i ett sådant komplicerat ämne som konst.

– Jag är helt övertygad om att utfallet skulle bli negativt om det blev folkomröstning. Men folkomröstningen är en meningslös grej att göra, konst är något som konstnärerna är experter på.

Boråsborna fick se sig avvisade som okunniga och oförmögna att vara med och fatta ett beslut om ett konstverk som kommer att dominera stadsbilden de lever i. Däremot slog kommunfullmäktige den 5 februari förra året med knapp majoritet fast att statyn skulle bli realitet.

Men frågan för invånarna är fortfarande obesvarad. Vad har den nya Boråssymbolen som slår grannstadens Göteborgs Poseidon med två meter för koppling till staden? I den prisbelönta dokumentären I väntan på Pinocchio kommenterar konstmuseichefen Hasse Persson att man inte bör fokusera så mycket på kopplingen utan snarare vad Pinocchio kan lära Borås.

– Pinocchio har en sedelärande historia. I ett skede har Pinocchio ett val mellan att åka till skolan och plugga eller att åka till en ö och inte göra någonting. Pinocchio väljer att åka till ön och ha kul och struntar i sitt ansvar. Efter ett tag börjar han förvandlas till en mänsklig åsna. Där har vi grejen, om vi inte anstränger oss och vägrar förkovra oss så blir man en mänsklig åsna. De som varit så glada i att debattera mot frågan har samma egenskaper som åsnor. De förstår inte det här och har inte gjort sin läxa. Det har vi också lärt oss av Pinocchio, säger Hasse Persson och syftar på att den kritiska majoriteten av boråsarna har samma egenskaper som åsnor – tröga och dumma.

Regnet börjar tillta och jag börjar fundera på hur det offentliga rummet betraktas i den här staden och vad demokrati betyder för befolkningen. Den suraste debatten i Borås historia har avslutats, utan någon form av politisk kompromiss, och stadens elit har tillbakavisat kritikerna som okunniga och mänskliga åsnor. Nu när Pinocchio har rests har allt blivit som vanligt i Borås igen, som om frågan glömts bort.

För några veckor sedan invigdes statyn med pompa och ståt och många nyfikna boråsare kom för att se Pinocchio avtäckas. Trion Hasse Persson, Jim Dine och Bengt Swegmark var givetvis också där. Framför mig ser jag hur de tre vise männen efter invigningen beger sig upp till Bengt Swegmarks lägenhet och tittar ut från köksfönstret. Fyller champagneglasen till brädden, flinar grabbigt mot varandra och lyfter glasen mot statyn. Runt omkring sagofiguren ser de en samling paraplyförsedda åsnor som bevittnar konstverket. Som de är lite för dumma för att förstå.