Till skillnad från många andra biennaler som är förlagda till en specifik byggnad (till exempel Dokumenta och Venedigbiennalen) så räknas varje ny biennals placering i staden ofrånkomligen som ett kuratoriskt statement. Detta år är utställningsverksamheten förlagd på tre ställen i Berlin. Navet är institutionen Kunst-Werke, som även annars är känt som en mittpunkt i Berlins konstliv. De andra två är konstmuseet Neue Nationalgallerie – före detta Västberlins finkulturella stolthet ritat av Mies van der Rohe, samt Skulpturenpark.

Majoriteten verk på Kunst-Werke är videoverk. Här visas bland annat Michel Auders My last bag of heroin (for real) från 1986, som skildrar intagandet av just denna ”sista” fix. Auder deltog under 60-talet i kretsen kring Andy Warhol, och detta självbiografiska verk visar osentimentalt och rått vad som skedde efter att festen tagit slut.

Valet att förlägga en del av biennalen till Skulpturenpark är lyckat. Även i sin frånvaro präglas staden fortfarande av muren. 19 år efter dess fall finns det fortfarande kvar tomma områden vid den östtyska gränsen. Låt er därför inte luras av det ironiska namnet. Detta centrala men obyggda ingenmansland är antitesen till en grön och lummig park. Miljön är torr och dammig, med mycket grus, sand, skräp och ogräs. Som besökare finns det ingen skugga att få från gröna träd, men väl från de höga östberlinska, närliggande betonghöghusen. Det är ofrånkomligen ett politiskt laddat område.

Den norske konstnären Lars Laumanns videoverk Berlinmuren är ett av de få skandinaviska bidragen. Det skildrar svenska Eija-Riitas sexuella och känslomässiga begär till Berlinmuren, som hon också varit gift med sedan 1979.

I slutet av den halvtimmeslånga filmen blir berättelsen mörkare när det kommer till dess fall 1989, och ilskan och bedrövelsen över de människor som rev den. Historien om denna ovanliga och absurda kärlekshistoria ser jag tillsammans med en tysk vän. Vad jag finner excentriskt och underhållande udda i Eija-Riitas val av äkta hälft gör däremot min vän provocerad. Det påminner om den ofrånkomliga politiska laddningen i verket, tätt länkad till dess geografiska placering.

De bästa verken är de som skapats i en dialog med platsen. Som Susan Hillers ljudinstallation What every gardener knows. Ur ett stenröse tränger långsamma och dova elektroniska toner fram. Dessa växer till högre tonhöjder, för att sedan tona ut och försvinna. Det är inte ett verk som drar uppmärksamheten till sig, men det stannar kvar hos mig efteråt.

Berlin är en huvudstad för graffiti och annan gatukonst i Europa. Att curatorerna valt Skulpturenpark där konsten från gatan tillåts blandas med den institutionella ser jag som ett välkommet inslag. Lite överallt i parken finns små skulpturer av travade stenar och andra på platsen funna föremål. De skapar ett myllrande och lekfullt intryck, som fungerar väl med platsen. Varje besökare har möjlighet att delta i verkets förändring. Konstnären/konstnärernas namn bakom dessa verk är anonyma. Det är inte en officiell del av biennalen. Genom sin öppenhet och dess mystiska uppkomst är det ändå ett av de mest intressanta konstnärliga bidragen.

Däremot blir jag besviken på Pedro Barateiros The naked city. Installationen bestar av en för biennalen skapad busshållplats, som med sin grå betong vill kommunicera med den arkitektoniska omgivningen. Samtidigt vill den också fungera som en mental hållplats. Fastkedjad vid en bänk är en bok med dokumentärt och fiktivt material. Men viljan att berätta verkar utesluta möjligheten till dialog. Varför har annars verkets tomma, grå betongväggar bara några få spår av affischer och tuschpennans intrång kvar?