Läroplanens innehåll är färgat väldigt mycket till den vita, manliga, överklassens fördel. I den sker en ideologireproduktion som härstammar från borgerligheten. Elever skolas inte i att ifrågasätta. Även om man är amerikansk indian till sitt ursprung ska man kunna berätta om hur Columbus upptäckte Amerika och hur den vite mannen sedan gjorde USA till en storhet. Att Storbritanniens imperium byggdes på en slavekonomi brukar vi heller inte tala om, säger Dennis Beach, professor i pedagogik vid Högskolan i Borås.

Menar du att detta icke-ifrågasättande följer med oss genom hela livet?

– Jag skulle inte säga att vi är dömda till okritiskhet, nej. Men jag skulle nog säga att vi inte är tränade i att tänka kritiskt. Vi reproducerar en hierarki i utbildningssituationen där en stor bred massa av populationen inte exponeras för något annat än bröd och skådespel.

Under 2005–2006 studerade det europeiska samarbetsprojektet Profknow de förvandlingar som skett och sker inom den offentliga sektorn med utgångspunkt i de förändrade relationerna mellan stat, yrke och medborgare. Fokus lades på de omställningar som skett inom undervisning och omvårdnad sedan 1960-talet i de sju europeiska länder som deltog i projektet – England, Finland, Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Sverige.

Hur påverkar decentraliseringen och privatiseringen av välfärdsinstitutioner som omvårdnad och utbildning de personer som jobbar inom dessa yrken? Hur förändras lärares och vårdpersonals yrkesroller och arbetssituation? Dennis Beach deltog i projektets svenska arbetsgrupp med ansvar för redogörelsen om de förändrade arbetsvillkor som har uppstått.

– Det har skett en övergång i sättet att organisera, genomföra och tala om vård och utbildning. I dag talar vi annorlunda om dessa saker jämfört med för fyrtio, femtio år sen. Pratet är mer likartat, de nationella variationerna är inte lika stora.

Med fokus på utbildningsväsendet menar Dennis Beach att en historisk analys av de svenska läroplanerna tydligt visar hur ideologin vandrat mot ett nyliberalistiskt sätt att tänka. Ursprungligen var skolans uppdrag att erbjuda en god lärandemiljö för studenterna men en förskjutning skedde i 90-talets läroplansreform. Det som betonas i dag är istället individens lärande, individens ansvar och individen som egen entreprenör.

– Tittar man historiskt på läroplanerna så har de aldrig varit särskilt politiskt radikala. Mestadels har vi haft en reaktionär pedagogik som försöker disciplinera individerna in i den dominerande idéns led.

Dennis Beach menar att det finns ”en klassproblematik i utbildningssammanhang som har att göra med kontroll av innehållet i lärandepraktiken.” Den sociala reproduktionen upphörde inte under välfärdssamhällets storhetstid och skolan tenderar fortfarande att förstärka och producera rådande samhällsmönster.

Och det är inte bara i grundskolan och gymnasiet som elevers kritiska frågor inte uppmuntras. Lärarutbildningen påverkas också av detta ständiga återskapande av en vit, borgerlig idélära.

– Vi utbildar inte lärare till att vara politiskt radikala. Detta är genomgående i hela Europa. Det kunde man se i studien, att den ideologireproduktion som äger rum på lärarutbildningarna i Europa bidrar till att odla en arbetskraft som inte är politiskt skolad, som inte ifrågasätter utan bara genomför arbetet.

I den del av studien där lärare från de sju deltagande länderna intervjuades om sin arbetssituation kunde man snabbt skönja tre teman som verkade vara gemensamma trots lärarnas skilda nationaliteter. Heterogena klasser ansågs av många som ett problem då skillnaderna mellan elevernas kunskap och förmåga försvårade en utbildningstakt som kunde tillgodose allas behov. Vidare vittnade många lärare om stökiga elever och en ökad oförmåga att behålla kontroll över klassrummet och undervisningen. Slutligen uttryckte de europeiska lärarna en oro inför att yrket hade förlorat sitt anseende.

– Möjligheten för ett långsiktigt, stabilt arbete inom utbildning har minskat. Inte bara strukturellt och formellt utan inifrån, lärarna själva verkar inte knyta samma band till sitt yrke som de gjorde för trettio år sen. I materialet ser vi att det är kortare perioder i samma anställning, det finns en större rörlighet mellan arbetsplatser och också en större flykt ut ur professionen, säger Dennis Beach.

– De flesta lärare är heller inte benägna att se sig själva som en objektifierad arbetskraft i ett produktionsföretag. Men det struntar systemet i. De är arbetskraft som vilken annan i en ekonomisk tillverkning. Förr bidrog de med en ideologireproduktion som la grunderna för den kapitalistiska arbetsprocessen, nu är de också inbegripna i den direkt.

Dennis Beach syftar på de privata institutioner som i allt högre grad börjar avlösa de offentliga. I Storbritannien går nästan trettio procent av skolungdomarna i en privat eller halvprivat organisation, berättar han. Ju högre upp man kommer i åldrarna desto högre blir siffran. De flesta universitet i Storbritannien är privata. I Sverige är siffrorna inte lika alarmerande men data från Skolverket visar att under de senaste tio åren har de fristående grund- och gymnasieskolor mer än fördubblats.

Vad har denna ökade privatisering för effekt på själva undervisningen?

– Det ska inte ha någon effekt då de ska anpassa sig till samma läroplan som kommunala skolor. Läroplanstraditionen har hela tiden fungerat till Sveriges fördel. Även om man är en privat aktör på skolmarknaden så ska man ändå följa skollagen och egentligen får man inte bedriva utbildning i profitintresse. Detta gör att det blir mer besvärligt för privata organisationer att mångfaldiga sin egen ideologi. De här organisationerna är ju inte intresserade av att bedriva välgörenhet. b