Ofta hävdas att svenska erfarenheter visar att en aktiv fördelningspolitik inte är förenlig med hög sysselsättning. Jag delar inte den uppfattningen, men ställer inte heller upp på överslätande beskrivningar där sysselsättningsproblemen tonas ned i syfte att dölja politisk uppgivenhet. Det är förbluffande hur lite intresse framför allt den svenska arbetarrörelsen i dag ägnar full sysselsättning. Elva år efter att socialdemokraterna återtog regeringsmakten präglas politiken fortfarande av 1990-talets krissanering. Detta trots att den offentliga ekonomin är stark och huvudfokus borde ligga på alla de i vuxen ålder som står utanför arbetsmarknaden.

Har de svenska socialdemokraterna övergett arbetslinjen?

Blicken tycks gå västerut - mot USA. För det är en vanlig uppfattning att den amerikanska arbetsmarknaden i många avseenden fungerar mycket bättre än den svenska eller andra västeuropeiska länders. Detta då andelen sysselsatta av befolkningen i USA har ökat under senare decennier, medan trenden varit negativ i Västeuropa. Det amerikanska framgångsreceptet är - enligt mångas uppfattning - låga skatter, svagare fackföreningar och färre regleringar, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en arbetsmarknad som lättare kan anpassa sig till förändrade efterfråge- och konkurrensförhållanden.

I Sveriges fall sägs det ofta att ett långtgående anställningsskydd i kombination med en skattekvot på ungefär 50 procent står i vägen för en effektiv anpassning. Förespråkarna för ökad flexibilitet menar att förändrade krav på företag och arbetskraft ska mötas med snabba justeringar av lönekostnaderna, framför allt för dem som har svagast konkurrenskraft - det vill säga lågutbildade och nytillkommande på arbetsmarknaden. Lönejusteringar ska i sin tur förhindra att förändrade kvalifikationskrav och en tilltagande låglönekonkurrens slår över i högre arbetslöshet.

Det ser bra ut i teorin. Men i praktiken fungerar inte arbetsmarknaden som i den marknadsliberala teorin. Sverige har trots en starkt reglerad arbetsmarknad och en hög skattekvot en högre andel sysselsatta samt färre ekonomiskt inaktiva än USA i åldrarna 25-64 år. Om bristande flexibilitet är den främsta förklaringen till den svaga sysselsättningsutvecklingen i Sverige under de senaste årtiondena borde man kunna förvänta sig att just lågutbildade skulle ha en högre sysselsättningsgrad i USA, där fackföreningarna är svaga, lönespridningen är betydligt större och löntagarnas anställningsskydd obefintligt. Men för detta finns inga belägg.

Faktum är att sysselsättningen är lägre och inaktiviteten mer utbredd bland lågutbildade i USA än i Sverige. Andelen i åldrarna mellan 25 och 64 år som saknade fullbordad high school-utbildning uppgick år 2003 till närmare 15 procent i USA. Sysselsättningsgraden bland dessa uppgick till ungefär 60 procent. Detta ska jämföras med en sysselsättningsgrad på 73 procent för dem med en fullbordad high school-utbildning.

Även i Sverige uppgick andelen utan gymnasieutbildning år 2003 till nästan 15 procent i samma åldersgrupp. Däremot var andelen sysselsatta i denna grupp betydligt högre.

74 procent var sysselsatta, vilket kan jämföras med 81 procent i gruppen med fullbordad gymnasieutbildning. I båda länderna har vi sett en negativ sysselsättningstrend för lågutbildade under senare decennier. Det är alltså viktigt att notera att en ökad lönespridning och ett uppluckrat anställningsskydd uppenbarligen inte garanterar ökad sysselsättning bland dem med lägst utbildning.

Men blott det faktum att den amerikanska arbetsmarknaden inte kan ses som ett föredöme innebär inte att politikerna kan slå sig till ro med den gamla svenska modellen. Med ungefär 1,2 miljoner bidragsförsörjda i arbetsför ålder måste vi konstatera att något är fundamentalt fel med den svenska arbetsmarknaden. I Agoras årsbok förespråkas en tredje arbetslinje, bortom den gamla svenska modellen och marknadsliberalismen.

Den tredje arbetslinjen måste ha en tydligare regional profil samtidigt som den måste omfatta fler aktörer utanför den offentliga sektorn. Uppgiften att skapa förutsättningar för full sysselsättning är för stor för att stat och kommuner ska klara den på egen hand. Ett tydligt exempel på detta är arbetsmarknadspolitiken. De resurser som avsätts för arbetsmarknadspolitiken i Sverige är stora sett i ett internationellt perspektiv, men samtidigt är de medel som avsätts för aktiva insatser inom arbetsmarknadspolitikens ram lägre som andel av BNP i dag jämfört med 80-talet. Detta trots en betydligt lägre arbetslöshet under den sistnämnda perioden.

Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program har också varit högre under åren 2000-2005 än under perioden 1985-1990. Det betyder att den genomsnittliga kostnaden per deltagare har sjunkit. Sammansättningen av de arbetsmarknadspolitiska programmen har också förändrats. Kvalificerade insatser som yrkesutbildning och anställningsstöd har minskat till förmån för billigare verksamhet inom ramen för aktivitets- och ungdomsgarantin.

Orsaken till detta är att grupper med etableringsproblem - framför allt ungdomar, invandrare och lågutbildade - har tenderat att växa. En huvuduppgift för Arbetsmarknadsverket är också att prioritera de mest 'utsatta grupperna', vilket i praktiken bidrar till att minska utrymmet för jobbfokuserade åtgärder till förmån för mer försörjningsinriktade insatser. Antalet deltagare inom aktivitetsgarantin har vuxit våldsamt och omfattar i dag runt 35 procent av samtliga deltagare i arbetsmarknadspolitiska program. Det är alltså mycket som tyder på att den offentliga arbetsförmedlingen får en allt mer socialpolitisk roll, från att ha uppfattas som en del av en rörlighets- och tillväxtorienterad ekonomisk politik.

Under slutet av 1930-talet kom staten - genom arbetsmarknadspolitiken - bland annat att aktivt påverka och öka rörligheten på arbetsmarknaden. Staten skulle också ta ett övergripande ansvar för landets problem i såväl hög- som lågkonjunktur.

Arbetsmarknadspolitiken syftade dels till att verka för ett socialt skyddsnät för den enskilde (socialpolitiskt), dels till att underlätta för arbetskraften att gå över till 'nya jobb' - detta genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder (rörlighets- och tillväxtorienterad ekonomisk politik).

Arbetsmarknadspolitikens tendens att gå mot en mer socialpolitisk roll skärps av bristande samordning med nya aktörer på det arbetsmarknadspolitiska området - allt från privata bemanningsföretag till så kallade omställningsavtal. Omställningsavtalen täcker i dag större delen av arbetsmarknaden. De som redan har jobb omfattas alltså av arbetsmarknadspolitiska insatser som omskolning och vägledning via dessa avtal. De som inte är etablerade på arbetsmarknaden - de 'utsatta grupperna' - är hänvisade till den offentliga arbetsförmedlingen. Här krävs mer samordning om inte tudelningen på arbetsmarknaden ska öka framöver.

De växande problemen för många ungdomar att fullfölja gymnasieskolan och etablera sig på arbetsmarknaden är ett av de starkaste motiven för en ny arbetslinje. I dag är det ungefär 25 procent av eleverna i gymnasieskolan som inte har fullbordat sina studier inom utsatt tid. Det är en nivå som har ökat sedan programgymnasiets införande på 90-talet (vilket ungefär motsvarar andelen dropouts från high school i USA). Statistiska studier visar att sannolikheten att en individ i åldern 20-24 år ska förvärvsarbeta är dubbelt så stor för en som fullföljt en gymnasieutbildning som för en som enbart fullföljt en grundskoleutbildning. Omvänt är sannolikheten att en individ ska försörja sig på socialbidrag tre gånger större för en person som enbart har grundskoleutbildning än för någon med gymnasieutbildning.

För att motverka tendenser till tidig social marginalisering borde skolorna och arbetsförmedlingarna samverka för att erbjuda elever inom individuella programmet - som i dag är ett av de största programmen i den svenska gymnasieskolan - möjligheter till arbetsplatspraktik och lärlingsutbildning. Hänsynen till bestämmelser i enskilda kollektivavtal, 20-årsgränsen (enbart de som fyllt 20 år omfattas av Arbetsförmedlingens åtgärder) liksom tremånadersregeln (en arbetslös ska själv söka jobb under 90 dagar innan en programinsats kan komma i fråga) förhindrar detta. Den lokala försöksverksamhet som pågår med lärlingsutbildning för de studiesvagaste eleverna i olika delar av Sverige stöter ofta på hinder i samarbetet med Arbetsförmedlingen, trots mycket goda resultat när det gäller att ordna jobb till ungdomar från verkligt utsatta miljöer.

Samordning, lokal och regional förankring är ledord för en ny arbetslinje. Medlen för att förverkliga full sysselsättning ser otvivelaktigt annorlunda ut i dag än tidigare. Men den fulla sysselsättningen är fortfarande nyckeln till ett rättvisare och mindre socialt tudelat samhälle.