• Aleksander Motturi är en av arrangörerna av Clandestinofestivalen
Göteborgs Fria

Äntligen är det dags för Clandestinofestivalen

Glöm censur, glöm regler, glöm direktiv. Den 8-11 juni hjälper Bwana Club till att skaka just din rumpa. Årets Clandestinofestival närmar sig med stormsteg. Aleksander Motturi är en av arrangörerna som vill skapa ett utrymme för musik som inte annars hörs och syns på de svenska scenerna.

Hur föddes festivalen, vem kläckte idén?

- Ska jag ta det ända från början, menar du? Jag intresserar mig mer för nuet. Det är fjärde året i år...

Men en kort tillbakablick skulle sitta fint. För oss oinsatta.

- Okej. Lite kort har Clandestinofestivalen sina rötter i en resa som jag gjorde till Ghana för några år sedan. Där träffade jag en kille som migrationsverket skickat dit, trots att Uganda är hans verkliga hemland. Ett tydligt exempel på hur vi generaliserar kring andra kulturer utan att tänka på konsekvenserna. Jag skrev senare en artikel kring denna händelse och skickade runt som en festivalinbjudan till musiker.

Det finns alltså ett tydligt budskap med festivalen?

- Precis som med allt annat kulturarbete handlar det om att berätta någonting. Att säga saker som folk vanligtvis inte får höra. Syftet med just Clandestinofestivalen är att skapa utrymme för musiker som inte får den uppmärksamhet som de förtjänar.

Hur tänker ni när ni sätter ihop bandlistan?

- Det är väldigt sällan vi går till en skivaffär och kollar upp band. Vi har vårt globala nätverk där alla känner alla på något vis.

Så det är snarare så att banden kommer till er än ni till dom?

- Nja...folk vet vilka varandra är och band och artister kommunicerar ju med varandra. Det blir som en dialog snarare än en industri. Jag försöker undvika den kohandel som lätt kan uppstå: 'de här låter bra, hur mycket kostar de?' Det är roligare att boka band på en mer personlig nivå.

Hur får ni er budget att räcka till? Jag menar, det kostar ju en del att samla musiker från världens alla hörn.

- För att vara korrekt ska jag givetvis svara: 'budgeten räcker inte till'. För det gör den aldrig. Det gäller att man tror på det man gör. Vi fick inte alls mycket stöd eller bidrag i början men allt eftersom besökarna blir fler så börjar även politikerna förstå. Först nu får de upp ögonen. Det är rätt typiskt egentligen.

En sak som jag ofta funderar på i kulturella sammanhang är hur man som arrangör lockar till sig besökare som inte vanligtvis dyker upp. Vissa gäster kan man ju alltid räkna med, men hur fångar ni ny publik och hur fungerar marknadsföringen?

- Clandestinofestivalen sprids främst genom folks omdömen. Det är så den har fått sin kvalitetsstämpel. Det är svårt med marknadsföring, många tidningar är inte villiga att skriva om oss. Jag snackade med en journalist härom dagen som tyckte att det var skitkul att vi fått hit Dj Dolores. Han 'ääälskade honom men tyvärr får Clandestino inte plats i tidningen. Vi har annat att skriva om.' Det är absurt!

Om vi vänder på steken. Är det någon som inte borde besöka Clandestinofestivalen eller passar den alla?

- Vi har till och med en före detta schlagerstjärna med i uppsättningen så även Carola Häggqvist är välkommen. Men sen är det ju svårt att övertala folk att hänga med på saker de inte har hört talas om tidigare. Det är lätt att fastna i ett enda sammanhang.

Slutligen. Vad kan vi förvänta oss av årets festival?

- Det här året blir mer gränsöverskridande än någonsin. Vi har ingen som helst kontroll. Det har alltid varit vår strävan att förvåna oss själva och inte fastna i ett fack eller genre. Vi är intresserade av musik som saknar begränsningar i sitt stiluttryck. Musik som är progressiv men samtidigt respektfull. Vi blandar traditionellt med experimentiellt. Mycket ragga, drum"n breaks och electro. För mig är det omöjligt att censurera musik.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Förföriska sånger från helvetet

Hellsongs gör högst personliga tolkningar av klassiska hårdrockshits. Iron Maidens Run to the hills förvandlas till skön förförisk cocktailpop. Själva har de döpt sin musik till loungemetal.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu