Den långa titelnovellen utspelar sig på en avskild gård på landet där allting står stilla tills den dag ett regn drar in. Enslingen Tommy känner på sig att något kommer att hända och får snart besök av två barn - en pojke med drag av honom själv och en flicka med drag av novellens andra huvudkaraktär, Tommys syster Mirjam. Barnen för tankarna till de levande minnena i Stanislaw Lems sciencefictionklassiker Solaris. De kan också vara rena fantasifoster eller schizofrena manifestationer, läsaren får aldrig veta säkert. Barnen öppnar i alla fall en dörr mot det förflutna och förträngda hemska som ägt rum på gården men också till barndomens förlorade, förtrollade lekar med systern.

Mycket ligger öppet för läsaren i novellen, men för romanpersonerna är allting slutet. Granbältet utanför huset formar en ogenomtränglig ridå mot yttervärlden. Bristen på verklig mänsklig kontakt överskuggar allt annat.

Detta förhållande vänder Engberg på i en annan novell, Filmklubben, där just gemenskapen får utgöra det hotfulla. Det visar sig att medlemmarna i en liten filmklubb i sina drömmar kan färdas till någonting som liknar en annan dimension, men går under benämningen 'andra sidan'. Till en början är allt positivt och spännande för sällskapet, ända tills gränsen mellan drömvärld och verklighet börjar lösas upp och gränsen mellan deras enskilda medvetanden likaså. I drömmen blir alla ett. Det är bilden av en utvidgad, helt inneslutande gemenskap där ingen någonsin behöver känna sig ensam. Men samtidigt finns det någonting obehagligt i detta, att få sin individualitet utraderad är i någon mening att dö, att bli en cell i en större växt.

Våren för litteratur med övernaturliga inslag har varit här ett bra tag, den började redan med John Ajvides förortsvampyr. Under den närmaste tiden kommer ytterligare en bunt böcker som visar att liket i allra högsta grad lever och frodas i bokutgivningen, också utanför genregränserna. Om framgångarna för den icke-realistiska litteraturen har påverkat Norstedts beslut att ge ut Martin Engbergs novellsamling Tecknen runt huset vet jag inte, men jag vill gärna tro att så inte är fallet. Engberg har presterat en samling genomarbetade, formmedvetet vackra och obehagliga noveller som förtjänar att bli lästa. Det oavsett om förlagen har upptäckt en ännu omättad aptit för texter med inslag av genrelitteraturens odöda eller ej.