Tomhetskänslan efter ett avslutat arbete för berättaren i W.G. Sebalds 'Saturnus ringar' ut på en fotvandring genom ödsliga engelska kustlandskap. Resan slutar där boken börjar, på en klinik där berättaren efter en kollaps sitter och skriver rent sina anteckningar från vandringen. Ur hedarnas dimmor och kustständernas nedgångna gränder stiger händelser och personer, levande och döda fram.

Där syns bland andra författarna Joseph Conrad, Jorge Luis Borges och den engelske mystikern och filosofen Thomas Browne. Deras porträtt tecknas i långa utvikningar, samtidigt som deras tankar och öden, deras berättelser, också ständigt är närvarande i Sebalds egen.

Saturnus ringar, som blev Sebalds näst sista skönlitterära bok, är mer en raffinerat komponerad essäsamling eller möjligen en reseskildring, än en roman. Texten ackompanjeras av infällda svartvita foton, antagligen autentiska. Fakta blandas med ett obestämbart mått fiktion. Sebald lägger ingen möda på att dra gränser: genrernas, tidens, verklighetens och berättelsernas skiljelinjer lämnas åtminstone delvis odefinierade. Ofta är det genom sina intellektuella, intertextuella följeslagares ögon som hans vandrare upplever landskapet. Texten tar så att säga omvägen via deras berättelser.

Ibland framträder på detta sätt skarpa poetiska bilder, som när Sebald associerande utifrån en formulering av Thomas Browne ser natten röra sig över jorden, släckande allt i sin väg. Där nattens rand har dragit fram, ligger människorna med sina utsträckta kroppar, som slagna av Saturnus lie.

Saturnus är den himlakropp som i antikens litteratur förknippas med melankoli. Det är under Saturnus påstått ångestalstrande sken som Sebalds vandrare företar sin resa. De vemodiga stämningarna från stjärnhimlen finner en klangbotten i de karga hedarna, de förfallna godsen, arbetslöshetens kustständer, de ensamma strandfiskarna, och de vittrande utsiktstornen. Det är härifrån, utifrån dessa stämningar och platser som Sebald skriver om förgänglighet, förintelse och melankoli.

England är emellertid inte den enda skådeplatsen, genom att följa de berättelser som dröjer i landskapet tar Sebald läsaren med till mer avlägsna platser och tidevarv. Ett gammalt ångloks historia för oss till Kina, och på omvägar vidare till staden Nanjing, platsen för ett av historiens största massjälvmord. Det blir inte muntrare när vi får följa Joseph Conrads familj i landsflykt och senare också hans resa till Belgiska Kongo där han bevittnar kolonialismens omänskliga avtryck.

Sebald driver inga uttalade resonemang, i stället korsbelyser han sina teman från flera perspektiv, exempel läggs till exempel. Resultatet blir tankeväckande, intressant och ibland rentav lysande, men här och var tenderar texten att belamras med en sådan mängd historiska kuriositeter att jag som läsare tappar orienteringen.

Stilen har också beskrivits som 'antikvaristisk', åsyftande benägenheten att dröja sig kvar i det förgångna blickande mot ett avlägset nu. Men även om det distanserade perspektivet och indirekta tilltalet tidvis blir aningen blodfattigt, bidrar det samtidigt till att lindra vår svindel inför de existentiella och historiska avgrundsdjup som Sebald kartlägger. Det är med andra ord svårt att finna invändningar mot Saturnus ringar. Läsaren har privilegiet att följa en mästerlig essäist som med poetisk briljans utforskar melankolins mörka vändkrets.