Det sägs att första generationens sverigefinnar länge väntade på en stor generationsroman, en berättelse om hur de i stora skaror flyttade från den finska glesbygden till Sverige och hur de med sitt hårda arbete bidrog till att det gick så bra för riket. Man väntade på en identitetsskapande, upplyftande och bred kollektivroman i en traditionell, positiv anda som till exempel Väinö Linna med sin torpartrilogi representerat. Men tiden gick och när det aldrig dök upp någon sådan var man tvungen att inse att tiden för den hade runnit ut.

Det brukar även sägas att andra generationens sverigefinnar flyr finskheten. Det äldre sverigefinska samhället beskylls för instängdhet och negativa inställningar till nya kulturella inslag, men sverigefinnarna har även kritiserats för bristen av självrespekt och underkastelse inför assimilationstrycket som fortfarande är starkt i Sverige. Antti Jalava, en andragenerationens författare, kom redan i början av 1980-talet med romanen Asfaltblomman (Bonniers 1980), ett starkt bidrag om just generationsproblematiken, en skildring av rotlösheten, språklösheten och anpassningssvårigheterna hos unga sverigefinnar.

Susanna Alakoskis Svinalängorna, ett nytt andragenerationsverk, har av sverigefinnarna tagits emot med både förtjusning och bestörtning. Alakoski beskriver sina finnar med värme, humor och kärlek men är också mycket sanningsenlig, till och med grym. Hon målar med starka färger och effekten är garanterad, i alla fall hos en sverigefinsk läsare.

Alakoski berör två stora problemområden: de bångstyriga finska männens bakgrund, och ett annat nära anknutet problem, alkoholismen. Alakoski skriver ur ett barns perspektiv och förklarar därför inte orsakssammanhang. Skildringen kan därför ge näring åt en i Sverige djupt rotad stereotyp av den finska mannen. Läsaren får dock några vinkar om bakgrunden till beteendet Svinalängornas män uppvisar: pappan bodde under kriget på barnhem och hans gode vän och granne kom till Sverige som krigsbarn.

När familjerna flyttar till Sverige får de det ekonomiskt bättre än i dåtidens Finland. Men då släpper också den sociala kontrollen som funnits i hemtrakten, och de vuxna börjar supa. Pappan super och mamman gör det, enligt egen utsaga för att härda ut pappas supande, grannen super, det kommer a-lag från stan och super, alla vuxna utom en granntant bara super under långa perioder.

De sociala myndigheterna får anmälningar om misären men ingenting görs eftersom det är så känsligt att blanda sig i familjeangelägenheter. Barnen får fortsätta att gå utan omvårdnad, utan trygghet, till och med utan mat i flera veckor. Huvudpersonen Leena lär sig att låtsas att hon inte finns. Allt detta i Sverige som i alla avseenden låg i världens topp, till och med vad gällde den sociala tryggheten, i ett land som gick i främsta led mot världens orättvisor. Det handlade om en ny underklass som ingen brydde sig om.

Alakoskis bok är ett återuppväckt socialrealistiskt inslag i dagens litteraturutbud och jag blir djupt berörd av vad som tycks vara dess huvudsakliga budskap: Inget barn får någonsin utsättas för sådana omständigheter som lilla Leena tvingades att leva i, oavsett om föräldrarna är finnar eller icke-finnar.