Han återkommer ständigt i sina texter till vikten av försök till verklig förståelse och dialog mellan kulturer och nationer. Tendensen att beskriva 'den andre' i generella ordalag och som varande väsensskild från den egna kulturen visade Said i sitt verk 'Orientalism'. Där spårar han den europeiska bilden av 'Orienten' tillbaka till 1800-talets koloniala ideologi. Kolonialismens skövlingar behövde rättfärdigas i ett alltmer upplyst debattklimat. Detta skedde genom att konstruera bilden av ett exotiskt österland som är ociviliserat och vilset utan europeisk inblandning och vägledning. Said åskådliggör hur drag av denna koloniala föreställning fortfarande latent dröjer sig kvar i mediernas, fiktionens och vetenskapens bilder av den post-koloniala världen.

I Från exilen återknyter han flera gånger till sina iakttagelser från Orientalism. Men han skriver också intressant om allt ifrån rasismen i Tarzan till pianomusik. Said var palestinier, men bosatt i USA - i exil. En erfarenhet, ett kvalfyllt och rotlöst tillstånd, som präglade hans författarskap, skärpte hans blick och lät honom med nya ögon iaktta den kultur som han lämnat och samtidigt se sitt nya hemland lite från sidan. Erfarenheten av att ha lämnat sitt födelseland delade han med Conrad och Naipaul, två författare som han ägnar sig åt i flera av texterna. Den förre beundrar han mycket som stilist och skildrare av kolonialismens grymhet, medan han är betydligt mer kritisk till den senares påtagna roll som uttolkare av tillståndet i tredje välden. Said menar att Naipaul beskriver tredje världen på ett ytligt sätt, som irrationell och stadd i kaos, utan att söka förklarningar och motbilder.

Said var en hängiven försvarare av de intellektuellas oberoende. I 'Från exilen' oroas han över hur den högre utbildningens frihet världen över hotas av nationella och etniska intressen. Historieämnet används exempelvis alltför ofta för att rättfärdiga den egna nationens agerande och ena folket i stället för att kritiskt beskriva de processer som format världen. De minoriteter som avviker från den nationella myt som de samhällsbevarande krafterna bär upp får heller ingen historia, förblir stumma.

En avslutande, polemisk essä behandlar Samuel Huntingtons politiska teori om en civilisationernas kamp där den kristna civilisationen beskrivs som hotad av den muslimska. Said beklagar att Huntingtons teori med sin endimensionella kultursyn har kunnat få sådan uppmärksamhet.

Said skrev sin essä före terrordådet mot Twin towers, Afghanistankriget och invasionen av Irak. Och före konflikten om bilderna av profeten Muhammed som publicerades i Jyllands-Posten. Huntingtons uppdelning av världen har i svallvågorna efter dessa händelser sannolikt fått fler anhängare och hans teori börjar nu återigen nämnas i utrikespolitiska sammanhang. Behovet av röster som nyanserar och främjar förståelse är således påtagligt. Men de som försöker förmedla insikten att det inte finns någon enhetlig enda Muslimsk värld, lika lite som det finns något enhetligt västerland har svårt att göra sig hörda. I detta klimat är det lätt att konstatera att Edward Saids kritiska röst är saknad. Den som vill bekanta sig med hans fortfarande aktuella texter gör rätt i att närma sig Från exilen.