Den 18 september 1999 arrangeras Stockholms första Reclaim the city-fest. Ett par hundra ungdomar ocku-perar Götgatspuckeln på Södermalm, målar slagord på asfalten och dansar. Efter några timmar ingriper polisen. 150 personer grips och bussas bort. Enligt polisen har folkmassan gjort sig skyldig till våldsamt upplopp, medan festdeltagarna anklagar polisen för lögn och övervåld. Inga åtal väcks efter händelsen.

Året därefter hålls Reclaim den 1 maj, och gatufester på arbetarnas dag har sedan dess etablerat sig som en tradition. Och kanske kan detsamma sägas om kvällstidningarnas löpsedlar den 2 maj. Riksmediernas bevakning av Reclaimrörelsen i Stockholm har - med försvinnande få undantag - handlat om kaos, kravaller och krossade glasrutor.

- Det känns som att media har bestämt sig för hur de ska förhålla sig till oss, säger Anna från gruppen Peppbrigaden, som arrangerar årets fest.

Hon och Diego menar att tidningarnas och tv:s fokusering på konfrontationer och skadegörelse är ett sätt att försöka flytta uppmärksamheten från sakfrågan: vem som har rätten till det offentliga rummet.

Förra årets fest hölls i Vitabergsparken på Södermalm. Polisen gladde sig åt att slippa hantera trafikstörningar, men från den utomparlamentariska rörelsen fick arrangör- ernas val svidande kritik. Det var ingen Reclaimfest menade många - det var bara en gratiskonsert med politisk fernissa bestående av hiphopartister som rappade om revolutionen.

- Det är helt olika i gruppen vad man tycker om det där. Men jag känner att jag vill att festerna ska vara mer i vägen än vad de är i parker, säger Diego. Nu i år har vi valt att lägga festen vid t-centralen, vid glasobelisken, för det är verkligen kommersialismens centrum. Det är bara att kolla på utbyggnaden av gallerian. Det som var offentliga utrymmen där är köpcentrum nu. Det är bara ett exempel på hur det blir färre utrymmen där man kan vara utan att vara konsument.

Inför årets fest har arrangörerna fört viss dialog med polisen, främst via e-post. Kontakten har dock avbrutits eftersom Peppbrigaden valde att publicera hela korrespondensen på sin hemsida.

- De vill inte prata med oss på mejl eftersom vi lägger upp allt på hemsidan, och då vill inte vi prata med dem. Eftersom alla som kommer på festen är med och gör den så har alla rätt att ta del av diskussionen innan, säger Diego.

Båda är noga med att poängtera just att alla ska vara delaktiga. Och det är också anledningen till att de inte vill försöka kontrollera vad deltagarna gör eller fördöma tidigare års skadegörelse och våldsamheter.

- Vår roll är väl att fixa tid och plats, ta dit en ljudbil och skapa utrymme för folk att göra en fest. Sedan så har inte vi mer med det att göra än de andra festdeltagarna, säger Diego.

- Man kan tycka vad man vill

om våld och förstörelse, fortsätter Anna. Och man kan tycka vad man vill om hur festerna har slutat, men man får vara lite konsekvent. Man måste se på polisens roll i det också. Det är inte kul att åka in till en fest i stan för att bevakas av 200 kravalluniformerade poliser.

Har ni verkligen inget ansvar för en fest som ni arrangerar?

- Folk kommer göra det de känner är rätt. Vår taktik är ju att ta över gatorna. Sedan hur mycket man ska förstöra det som redan finns där vet jag inte om vi kan ansvara för. Vi uppmanar ju inte till det, men att försöka styra dem som kommer till festen stämmer inte överens med ideologin kring det, säger Diego.