Han är på Sverigebesök bland annat för att skapa ett samarbete med filmhögskolan i Göteborg, visa sina filmer och för att berätta om sitt arbete som en av eldsjälarna bakom Amocine, Moçambique filmmakers association. Mondlane vill sprida den moçambikiska kulturen genom filmen. Han vill visa upp sitt land, sätta det på världskartan. För det finns så mycket att skildra, men budgeten räcker inte till.

- I Moçambique räknas mest dans och sång till kultur. Film har inte slagit igenom på samma sätt, säger Mondlane.

Trots att regeringen respekterar och stödjer Amocines arbete får de inte några pengar att skapa film för. Innerst inne har Mondlane förståelse för det. Som det ser ut i Moçambique idag finns det inga pengar att ge. Amocine lever därför på bistånd från andra länder. Bland annat donerar den franska staten lite pengar varje år.

- Pengarna räcker ungefär till tre filmer per år. Det blir mest kortare dokumentärer eftersom fiction och långfilmer kostar för mycket.

Men det är bättre än ingenting, tillägger Mondlane. Han är stolt över det som han och andra fria filmare lyckats skapa under åren. Med en tajt budget, små filmteam och enkel utrustning har de ändå lyckats göra filmer. Och det är det viktigaste. Mondlane använder hela sin kropp när han pratar om film, gestikulerar och ändrar ansiktsuttryck. Intensiteten i hans röst är påtaglig. Det syns att film är hans passion. Mondlane är stolt, men inte nöjd. Han vill mer, mycket mer.

- Amocines mål är att få modernare utrustning för att kunna lära upp unga människor som vill jobba inom film och samtidigt kunna stödja de som har jobbat i branschen länge. Vi vill göra större produktioner och nå ut till ännu mer folk, säger Mondlane och ler med hela ansiktet.

1991 brann filminstitutet i huvudstaden Maputo ner. Allting förstördes, förutom en liten del av arkivet. Efter branden blev filmindustrin i landet svagare då regeringen inte sköt till pengar för en återuppbyggnad. Filmskapandet avbröts abrupt, många gav upp och sökte andra jobb. Därför bildades Amocine.

- Vi ville få in nytt blod i filmindustrin och bygga upp det vi hade innan branden, säger Mondlane och lägger upp ett foto på bordet som visar den enda filmvisningslokalen de har tillång till idag.

Amocine fick tillgång till filminstitutets ruiner efter branden. Kvar finns tre tegelväggar och himlen är det enda tak som finns. På den vitmålade kortväggen visas filmerna med hjälp av en projektor.

Mondlanes senaste dokumentärfilm heter A miner´s tale och handlar om gruvarbetaren Joachim från Moçambique. Man får i 40 minuter följa honom i hans vardag som hiv-positiv. Han våndas över att berätta om sin sjukdom och de äldre i hembyn vill att han ska ge sin fru fler barn.

- Det är en stark film och människor i Moçambique kan känna igen sig i Joachim, berättar Mondlane.

Dagarna i Göteborg har varit intensiva, fullspäckade och framför allt lyckade. Resan är slut för den här gången, men inte samarbetet med Sverige. Det är bara början. Mondlane ska åka hem och fortsätta med sitt arbete i Amocine. Med sig tar han förhoppningarna om att en dag kunna förverkliga drömmen om en större och friare filmindustri i Moçambique.