Det har varit en arbetsam tid för Johan Melander. På hans hemsida finns att läsa en fängslande historia om vägen fram till skivan. En berättelse som börjar i barndomens Linköping där man kunde köpa krockskadad Plopp i Cloettafabriken, fortsätter med äventyr i Europa, skrivarskola i Stockholm och slutar i Göteborg där han erbjuds ett skivkontrakt som slutar i ingenting. Ett inte helt ovanligt scenario vad det gäller skivkontrakt. Men det tog inte slut där. Nya krafter fanns till nya inspelningar och nu släpps skivan på egen etikett med hjälp av lilla skivbolaget och artistkollektivet Union. En situation som Johan Melander har delade känslor för.

- Det känns både och, men som ett nödvändigt ont mest. Men det har sina schyssta sidor också, säger han och gör en tankepaus innan han fortsätter.

- Man har inflytande och kontroll när man gör allt själv. När det går bra är det roligt. Men om det gick skulle jag nog helst slippa det administrativa.

Johan Melander & Nya stan gör sprudlande pop. När jag lyssnar på skivan knockas jag av det stilsäkra och egna språket. Jag rycks med av en vårig rastlöshet, förälskelse och förtvivlan. Texterna är på svenska, trots att nästan alla Melander nämner när jag ber honom räkna upp några för honom betydelsefulla artister, är amerikaner. Som exempelvis Tom Waits, Neil Young, Bruce Springsteen och Bob Dylan.

- I början skrev jag på engelska, riffbaserade Thin Lizzy-inspirerade rocklåtar. Men sen jag skrivit något som verkligen varit hjärta och smärta och på allvar så har det varit på svenska, förklarar han.

När jag frågar om hur det känns inför releasen skrattat Melander.

- Det är en skräckblandad förtjusning. Det pendlar mellan himmel och helvete och ju närmre man kommer ju desto större blir avståndet där i mellan. En lite hysterisk känsla.