Men det ska visa sig att det är fyra fascinerande människor.

Aphra Behn tog fartyget över Atlanten på 1600-talet till kolonin Surinam i Sydamerika och blev världskänd med boken om den svarta, kungliga slaven Oroonoko. Mary Kingsley gav sig av från den instängda uppväxten i 1800-talets England till upptäcktsfärder i Afrika och politisk debatt. Isabelle Eberhardt flackade runt i Nordafrika i arabiska manskläder och levde ett fritt sexuellt liv innan uttrycket ens fanns, och Karen Blixen misslyckades med plantagen i Kenya men lyckades desto bättre med författarskapet.

Ingen av dessa författare bekände sig dock till kvinnokampen, utan var snarare dess uttalade motståndare. Till exempel argumenterade Mary Kingsley mot kvinnlig rösträtt och Karen Blixen uppmanade kvinnor att återerövra sin sanna natur. De fyra författarna tillhörde alla den kluriga grupp kvinnor som - både då och nu - trots sitt motstånd mot feminismen

i praktiken följt dess agenda till punkt och pricka.

Kanske stämmer det som Matthis skriver, att de just på grund av sitt öppna motstånd mot feminismen kunde hitta en väg att bryta mot normerna. Att de därigenom betytt mycket för kvinnokampen råder det inga tvivel om, men att kategorisera dem som feminister, till och med i titeln, blir konstigt. Det är en tråkig variant på temat att bunta ihop folk bara på grundval av att de är kvinnor - som att Behn, Kingsley, Eberhardt och Blixen skulle vara intressanta enbart instoppade i feministfacket.

En bättre titel på boken vore faktiskt 'Pionjärer och rasister'. I sitt möte med slavar och urinvånare var de fyra resenärerna i allra högsta grad präglade av sin tid. Den svarta rasens underlägsenhet gent-emot den egna vita var självklar.

Och det är just här, i spänningen mellan den normbrytande feministiska idolen och den tidsbundna, omedvetna rasisten som bokens kärna ligger. Det gör den till en svår balansgång. För hur hanterar man att en person som var ett sådant föredöme på vissa områden, på andra var så fasansfullt omodern?

Ett försök till uppvärdering ligger säkert nära till hands, och mycket riktigt läser jag att feministiska forskare gjort just så med Blixen. Men Matthis hanterar det hela skickligt och förtjänstfullt, hymlar inte om författarnas rasism utan ger den historiska bakgrunden och förklarar. Bokens kronologiska gång gör den också lika mycket till en berättelse om slavhandelns och kolonialväldets hemska historia.

Men mesta tiden är Pionjärer och feminister bara inspirerande och rafflande läsning. Hör bara om Mary Kingsley: från att ha varit en blyg flicka, instängd i ett hem där hon ägnade all sin tid åt det alltför vanliga omhändertagandet av sjuka och oansvariga familjemedlemmar, genomför hon sin dröm och reser till Afrika, skriver reseromaner, föreläser för 2 000 personer och blir berömd och inflytelserik.

.