Det är ofattbart tråkigt att bo i en by. Tristessen driver Carina till vansinne. Hon är nitton år, har tagit ett sabbatsår från gymnasiet utan att veta vad hon ska göra, och hatar det mesta. Inklusive hennes far, den godmodiga köttbonden Karl. Men hon har ju i alla fall Metallica. Och den nya bästa kompisen Aysha. Sedan kommer katastrofen.

Pär Östlings debutbok Vi Faller handlar om vad som händer efteråt. Om sorg och förlusthantering och vad som händer när vardagslivet blir postapokalyptiskt. Enligt författaren själv vill boken "handla om att sorg till syvende och sist inte bara är hopplöshet och förlust." En vacker tanke. Och den utdragna sorgeprocessen beskrivs med en försiktig optimism; det ordnar sig, är det lakoniska tröstebudskapet.

Östlings hälsingska landsort är nykter och nyanserad; det är inte Mikael Niemis halsbrytande skrönor och inte en stadsturists fjällvandring, snarare en eftertänksam glesbygdsskildring från en insider. Tyvärr blir inte bifigurerna mer än trivsamt lantliga klyschor: här finns den plirige och älskvärde åldermannen med charmigt udda intressen, den nervöse unge prästen, den grovhuggna jägaren som vill driva ner all varg till fjollträsk - man har sett samtliga förut. Lite trist är det.

Däremot är han en synnerligen effektiv vardagsskildrare. Lyhört och stilsäkert får de mest banala konversationer och skeenden färg och liv, återgivet på en för mina otränade ögon pricksäkert återgiven hälsingedialekt. Och den intima skildringen av förhållandet mellan en hjälplös tonårsfar och hans dotter är stundtals lysande. Karls valhänta och lätt naiva försök att närma sig, att försöka förstå, är lika rörande som hopplösa.

Historien inramas av två kortare stycken som utspelar sig flera år framåt i tiden. De känns malplacerade och skänker inget egentligt perspektiv på händelserna. Berättelsen hade vunnit mycket om de strukits. Men i stort är det en mycket lovande debut. Östlings Hälsingland är en plats att återvända till.