Ni förstår: det kräver en viss viljestyrka för att inte dra den självklara jämförelsen.
Men Tysta Maris 'Tjugo minuter över tre' har nog med pondus för att stå på egna ben. Konsekvent och ovanligt välproducerat bjuder de på generösa femton spår ösig punk.
Styrkan i den här sortens musik är paradoxalt nog dess konservatism. I Tysta Maris ljudvärld är det fortfarande sent sjuttiotal: de trycker Clashs gröna debutalbum tätt, tätt till sin barm och pogo-dansar stenhårt under sina porkpie-hattar. Och eftersom jag en gång var sjutton år gammal och bar sorgband i en vecka när Joe Strummer dog så har jag inte hjärta att dissa dem för det. De gräver där de står: skam den som tänker illa därom.
Däremot kan jag uttrycka en stilla förhoppning om att de till nästa eller nästnästa album minns att det kom en 'Sandinista!' också - och en 'Kärlek och Uppror.'