En ny avhandling, Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser slår hål på en mängd föreställningar om arbetslösa och hur de ska bära sig åt för att få ett jobb. Avhandlingen baserar sig på intervjuer med 3 500 slumpmässigt utvalda arbetslösa.
Avhandlingen slår fast att de som aktivt söker många jobb inte får ett arbete i högre utsträckning än de som inte gör det. I stället är det kvaliteten på sökandet som ger resultat, snarare än kvantiteten.
'Det handlar mer om att vara rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt', skriver Margareta Bolinder, sociolog vid Umeå universitet, i avhandlingen.

Något som även förvånat Margareta Bolinder är att undersökningen visar att långtidsarbetslösa inte ger upp hoppet om att få ett jobb. De förväntar sig till och med i högre utsträckning att få ett arbete än korttidsarbetslösa. Det betyder att de är motiverade att arbeta och också söker aktivt.
'Arbetslösa förväntar sig att hitta arbete och söker aktivt oberoende av tid i arbetslöshet.'
Det är inte heller de som sänker sina krav och söker arbeten som de är överkvalificerade för, som får jobb i högre utsträckning än andra.
'Arbetslösa med låga anspråk får inte arbete oftare än andra. Istället kan det försämra deras framtida jobbchanser att gå från kvalificerade arbeten till okvalificerade och genom att acceptera tillfälliga anställningar.'
Istället vill Margareta Bolinder se att fler kvalificerade arbeten skapas. Det skulle också förbättra de lågutbildades chanser att få ett jobb, då de slipper konkurrera med högutbildade.
Inte heller ger avhandlingen något stöd för att informella sökmetoder skulle förbättra den arbetslöses jobbchanser.
'Arbetsgivare föredrar informella sökvägar bara under perioder av hög arbetslöshet för att begränsa antalet arbetssökande till lediga tjänster.'

Avhandlingen konstaterar att de allra flesta vill komma ur sin arbetslöshet. Bara sju procent av de arbetslösa har anpassat sig till situationen och söker inte arbete alls. De mår ofta väldigt bra psykiskt och tycker att de har situationen under kontroll. De är vanligast på platser med hög arbetslöshet och har en stark social förankring, och många har en partner som har en anställning.
'Det tyder på att de försöker göra det bästa av en situation de inte kan förändra på egen hand', skriver Bolinder
Bland de övriga var det de som mår psykiskt bra som lättast fick jobb. För att behålla den psykiska jämvikten använder sig den arbetslösa antingen av aktiverings- eller passiveringsstrategier. Aktiveringsstrategier går ut på att höja sin kompetens genom kurser eller praktik. Passiveringsstrategier tar människor till när de gör det bästa av situationen och accepterar att det inte finns så många jobb att söka.
'De som har jobb att konkurrera om använder sig av aktiveringsstrategier och de som använder sig av passiveringsstrategier har inga jobb att söka'.

Men för att aktiveringsstrategin ska få arbetslösa att må bättre måste det leda till att situationen förbättras.
'Aktivitetsstrategier måste leda till framgång för att välbefinnandet ska öka, vilket inte alltid är fallet.'
Det är också de mest aktivt arbetssökande som mår sämst. De som värderar arbetet högst och lider mest av att vara arbetslösa.
'Deras försök att hitta arbete intensifieras i takt med att deras välbefinnande försämras.'
Även hur stort handlingsutrymme den arbetslöse har, påverkar det psykiska välbefinnandet. De som tycker att de har kontroll över sin situation mår bättre psykiskt än de som tycker att de har begränsade möjligheter att förändra sin situation. Men bara 60 procent av de tillfrågade hade en realistisk bild av sitt eget handlingsutrymme. De övriga antingen under- eller överskattade sina möjligheter att ta sig ur arbetslösheten.
'Arbetsförmedlingspersonal kan stödja de arbetslösa genom att informera dem om möjligheter och begränsningar för deras jobbchanser.'

Margareta Bolinder menar att i samhällsdebatten ger man ofta den arbetslöse skulden för sin situation. Fokus har varit på individen och dennes sökbeteende. Istället bör man söka orsaken till arbetslösheten i en för låg efterfrågan på arbetskraft. Inte i människors bristande motivation att arbeta. Det är antalet sökbara jobb som styr hur mycket jobb en person söker.
Hon efterlyser en bättre arbetslöshetsförsäkring som tryggar försörjningen så att folk kan upprätthålla en skälig levnadsnivå i väntan på ett arbete. Ett vanligt inlägg i samhällsdebatten är att en lägre ersättningsnivå vid arbetslöshet ökar sökaktiviteten.
'Men eftersom det inte går att påvisa ett samband mellan sökbeteende och jobbchans har detta en mycket begränsad effekt', menar Bolinder.
Istället borde arbetsförmedlingen försöka öka den arbetslöses attraktionskraft på arbetsmarknaden med praktik eller utbildning. Hon ifrågasätter också den samhällsekonomiska vinsten i att tvinga arbetslösa personer att bryta upp från sin familj för att jobba på en ort som de inte kan pendla till:
'Det torde öka osäkerheten bland de arbetslösa och inverka negativt på folkhälsan.'

Margareta Bolinder vill också vidga vissa arbetsgivares syn på att individer som varit arbetslösa mer än sex månader ibland betraktas som oanställningsbara. Många tror också att äldre är mindre produktiva än yngre.
'Att arbetsgivare ställer onödigt höga kvalifikationskrav vid tjänstetillsättningar för att höja kompetensen i företaget minskar de äldstas jobbchanser liksom chanserna för utomnordiska medborgare.'
Här anser Margareta Bolinder att det bör skapas en statlig instans där människor från andra kulturer kan få hjälp med att få sin formella kompetens bedömd.