I tisdags återlämnade Sveriges regering officiellt hövding G"psgolox totempåle - som SFT skrev om förra veckan - till haislaindianerna.
- Detta innebär att vi återupplivar vår kultur. Historien har inte varit god mot oss, men vi lägger det bakom oss nu och rör oss framåt. Detta är en betydelsefull dag som innebär att vi rör oss i rätt riktning, sa Haislas talesperson Louisa Smith, själv en ättling till hövding G"psgolox.

I samband med återlämnandet restes under ceremoniella former en nysnidad totempåle utanför Etnografiska museet. De närvarande dignitärerna - med kulturminister Leif Pagrotsky och Kanadas ambassadör Lorenz Friedlander i spetsen - tog tillfället i akt att fotograferas med den nya totempålen. Haislaindianerna å sin sida lät sig inte störas av pressuppbådets blixtrande kameror utan genomförde lugnt en välsignelseakt där örndun blåstes ut i luften och blandades med det lätta snöfallet. Och glädjen när Louisa Smith efter ceremonin gråtande omfamnade mästersnidare Henry Robertson - som lett arbetet med den nya totempålen - gick inte att ta miste på.
Haislaindianerna framförde ursprungligen sina krav på att totempålen skulle repatrieras i början av 1990-talet. Förhandlingarna som följde på detta krav var långa, och inte alltid friktionsfria.
- Till en början var relationerna väldigt ansträngda, från båda sidor, sa Louisa Smith. De ansåg att pålen var deras. Det är en del av deras historia, och vi tänker inte ändra på den. Men vi har också en historia som ingenting kan få oss att ändra på.
Men segdragna möten, byråkratiskt krångel och problem med att finansiera transporten till Kanada tillhör nu det förflutna. Och Louisa Smith talade hellre om - den gemensamma - framtiden.
- Den nya pålen, och den gamla som återvänder, har knutit oss samman. Vi har blivit en cirkel, som jag ser det.

Närvarade vid ceremonin gjorde, till haisladelegationens uppenbara förtjusning, även hockeylegenden Börje Salming. Under en dag då många stora ord om vänskap mellan folken yttrades föreföll det i slutändan som om sporten var det område där det byggdes flest kulturella broar. Något som enligt Börje Salming, själv same och intresserad av frågor som rör ursprungsfolk och deras rättigheter, egentligen är ganska logiskt.
I en ishockeyrink finns det ingen plats för fördomar, menade han.
- En grundsten inom sporten är att man ska acceptera alla och att man måste ta hand om alla. Och det är väldigt viktigt. Man är inte bättre än någon annan.
Gerald Amos från haisladelegationen gick inte närmare in på frågan om lagsporternas roll i kulturpolitiken, utan konstaterade bara med ett leende:
- Min son skulle aldrig prata med mig igen om jag sa att jag hade träffat Börje Salming utan att ta en autograf.