I Marcus Gustavssons debutroman En överlevnadsdagbok, får vi följa en tiger som från savannlivets svåra men ibland tillfredställande sova- jaga- och strosa-runt-tillvaro, förs till ett tröstlöst liv som exklusivt husdjur, fastkedjad utanför fasaden till en lyxvilla. Därefter bär det vidare till en cirkus. Slutligen men inte sist får vi också följa den i flykten, en medryckande revolutionär flykt som slutar snöpligt i en krasch. Allt korthugget och precist formulerat i tigerns egen dagbok.
Det var del ett. Ett par sidor in i del två inser jag till min stora förvåning att tigern efter sitt dödliga flyktförsök verkar ha genomgått en slags reinkarnation. Tilltalet i dagboksbetraktelserna är det samma, men berättaren lyfts nu med lätthet upp i knät och den stiliga svansen har blivit en fånig tuss. En hamster i en bur. Gnagaren slussas mellan olika människohem tills dess fragila kropp sviker och själen åter vandrar vidare. Varthän tänker jag inte avslöja här.
Det vore så lätt att avfärda En överlevnadsdagbok som en illa utförd fabel. Berättelsen har ett djurs perspektiv och en moralslisk knorr, men den inte så allegorisk som en fabel enligt ordboken ska vara. Visst kan vi känna igen oss i husdjurets existentiella slitning mellan självförnekande anpassning och vägran till det samma. Men trots att det i Gustafssons gestaltning besitter en hel del mänskliga egenskaper, identifierar jag mig inte först och främst med djuret. I stället är jag hela tiden smärtsamt medveten om att det är människorna - som fragmentariskt framställs ömsom snälla, ömsom dumma, men alltid maktfullkomliga i förhållande till det hunsade, tämjda, inburade djuret - jag mest liknar.
Boken är lättsam och ungefär lika nattbordsvänlig som Paul Austers människobetraktelse i 90-talsromanen Timbuktu där berättarrösten tillhör hunden Mr. Bones. Men där Timbuktu beskriver ett ömsesidigt beroende mellan hund och husse, är En överlevnadsdagbok en påminnelse om att djurens existens i människovärlden alltid är avhängig vår inlevelseförmåga och omtanke. En fabel är det alltså inte, men väl en nyttig betraktelse av vår egen art.