SVERIGES ENDA FRIJAZZSTJÄRNA

- Jag är den första i raden av alla de män som ska spela här i kväll, säger Mats Gustafsson syrligt och skickar en passning till Idealfestivalens testosteronstinna lördagsprogram.
Han fortsätter skönt ironiskt:
- Och de blir bara fulare och fulare...
Efter den inledande, högeligen uppskattade, two-linern snackar han inte så mycket. Han spelar istället. På den berömda saxofonen, som han i kväll bland annat använder som percussioninstrument. På en instrumentbräda från helvetet. Samt på något som ser ut som en tuta med sträng på. Slidesax, säger Mats Gustafsson kort, och använder nämnda tuta för att frambringa de mest fantastiska oljud.
Det är, kort sagt, ännu en kväll med Sveriges enda riktiga frijazzstjärna. Den hysteriskt produktive (när du duschade idag spelade Mats Gustavsson in ett dubbelalbum med snubbarna från Sonic Youth, typ) Umeåsonen drar iväg sammanlagt sex improvisationer, varav åtminstonde två känns väl värda biljettpriset. Bland de mest imponerande med uppvisningen är hur han jobbar med sin kropp; hans stötiga andetag blir till slut en nästan lika integral del av musiken som saxspelandet.
Efter en avslutande saxmangling nickar han kort och knatar av scen. På strax under fyrtio minuter har han med all önskvärd tydlighet visat vad skåpet ska stå. Resten av kvällens akter har bara att fylla det.
Hans t-shirt säger FREE JAZZ NOW.
Det var väl ungefär det han gjorde.

TVÅ YETIS I STORMENS ÖGA

Att noisetrion Wolf Eyes från Detroit kunde bli Idealfestivalens stora affischnamn och publikdragare kan vara det finaste med hela festivalen. Det säger väldigt mycket om tankesättet som ligger bakom Ideal när de här egentligen totalt omöjliga oljudsmakarna blir en attraktion.
Och publiktillströmningen är rejäl när oljudsmaskinen från Michigan drar igång runt halvtolvsnåret på lördag. De ystraste entusiasterna ser till att skaffa sig plats rakt framför Nefertitis knappt decimeterhöga scen, med en fot på scenkanten; för dessa oskolade (och öronproppslösa) recensentöron ter sig detta som avancerat, om än en smula beundransvärt, vansinne.
Wolf Eyes levererar föredömligt. Det är nästan svårt att skriva om vad som egentligen händer; för det första är musiken svårtolkad för en ovan lyssnare, för det andra är det alldeles för enkelt att förringa upplevelsen i efterhand genom att låta blasé och distanserad. Det är en fysisk chock att se Wolf Eyes; jag kan inte minnas när jag senast blev chockad av musik.
De drar på en brutal oljudskakafoni, en kompakt vägg av oväsen. Det är svåranalyserat som sagt, stundtals nästan outhärdligt, men samtidigt fullständigt fascinerande. Och de två håriga frontfigur-monstren på scenen (den tredje medlemmen i bandet är en betydligt mer proper figur i glasögon och fult linne) har tillräckligt med skräckfilmskarisma för sisådär tio splatterfilmer.
Det varar i en knapp timme. Jag hinner inte uppfatta några låttitlar, knappt några pauser. Bara ett stadigt växande väsen och två genomsvettiga vrålande yetis i stormens öga. Öronen kvider av fasa, munnen är halvöppen, man tvingas nästan bakåt. Och faktiskt - den knutna näven åker upp i luften ett par gånger. Wolf Eyes är litmusprovet för alla de som använt ordet "kompromisslös" för att beskriva sin favoritmusik. Det blir liksom inte mer kompromisslöst än det här. Och oavsett hur post-rockist man vill verka så är den attityden fortfarande stentuff.