Lennart Fernström

Fördjupning


Lennart Fernström
Fria.Nu

Den parlamentariska vän sterns framtid utan Ohly

Det har varit en omvälvande mandatperiod för den parlamentariska vänstern. Utöver tre olika partiledare så har till partiledningens förtret Johan Lönnroth bildat Vägval Vänster, en rad medlemmar hoppat av och Gudrun Schyman bildat Fi. Hur ser den parlamentariska vänsterns framtid ut? SFT:s Lennart Fernström har träffat vänsterpartiets förre ordförande och vice ordförande för att diskutera möjligheter och problem.

Tanken var att detta skulle ha blivit ett samtal mellan Lars Ohly, Johan Lönnroth och Gudrun Schyman. Men efter att först ha tackat ja backar Ohly ur. Genom sin pressekreterare låter han hälsa att han inte vågar sitta i samma intervju som Schyman och Lönnroth på grund av hur partiet har behandlats i media. Det är inte första gången för Lönnroth, tidigare har Zethreus när hon var partisekreterare vägrat att ställa upp i tv om Johan är med. Vi börjar därför i den ändan.

Lennart:. Vad är det som har gjort att ni har hamnat så långt ifrån varandra att Lars Ohly inte ens kan delta i ett samtal med er? Det var ju inte många år sedan som ni hade vänsterpartiets tre tyngsta poster och jobbade sida vid sida. Handlar det om att du Gudrun var en bättre ledare eller om att Lars är en bättre och lojalare lagspelare än vad ni två är? Eller är det så enkelt att ni för några år sedan stod politiskt nära varandra men inte längre?

Gudrun: Inte helt lätt att reda ut. Vi var en väldigt bra grupp som jobbade, inte bara jag, Johan och Lars utan flera i verkställande utskottet. Vi kunde utnyttja olikheterna, både när det gäller form och politiken, det var en kreativ grupp.
Att Lasse inte ville vara med kan vi nog inte spekulera om nu, kanske är det för hur det här samtalet kunde refereras av andra medier. Sedan kan det också vara en bedömning om det är klokt att prata.
Min egen bedömning är att det är klokt att prata. Jag har ju inte lämnat vänsterpartiet i konflikt. Jag har gjort det för att jag varit helt övertygad om att för att få upp de feministiska frågorna och få in kunskaper om detta i parlamentet måste vi jobba med frågorna på ett annat sätt, också. Det finns för mig ingen motsättning i att vänsterpartiet också driver feministiska frågor. Så jag är inte i konflikt med dem.

L: Men de kanske är i konflikt med dig?

G: Ja, men det kan jag inte spekulera i varför. Det har möjligen att göra med hur man ser på politiska partiers roll. För mig är inte partier ett självändamål. Jag gick inte in i vänsterpartiet av nostalgiska skäl och jag lämnar inte av nostalgiska skäl heller.
För mig är politiska partier verktyg eller redskap i den demokrati vi har. Och dem ska man använda. Och man ska kunna använda dem som finns och man ska kunna utveckla nya eftersom samhället förändrar sig. Jag har en väldigt osentimental syn på det.

L: Ni har ju båda ansett att det varit svårt att driva den politik som ni vill inom v. Men medan du Gudrun först gått ur och sedan bildat nytt parti så har du Johan valt att stanna kvar. Och detta trots att många av dina kamrater inom Vägval Vänster har velat bilda nytt. Är det hur sentimentala ni är som gör att ni agerat olika?
Johan: Jag är kvar för att jag har varit med sedan 1970 och har personligen övertalat ganska många vänner att gå med i det här partiet. Inte minst när Gudrun var ordförande.
Det var också det här med öppenheten, det var Gudruns bästa insats.
Man fick träffa vem som helst, och lyssna på vem som helst utan att känna sig hotad.
När det gäller Lasse Ohly, så var han en synnerligen lojal och effektiv partisekreterare, men var han står politiskt måste jag i ärlighetens namn säga att det vet jag inte. Det kanske är mitt största problem med Lars att jag har en väldigt vag uppfattning om vad han egentligen tycker.

L: Fast ni har jobbat så länge ihop?

J: Ja, för han var mera partisekreterare, han var den som förankrade och så. Han spelade till exempel en väldigt positiv roll på 1990 års kongress, då Gudrun valdes. Han representerade då det som kallades K-gänget och förhandlade fram det nya do-
kumentet, en ny tid - en ny vänster, och försvarade sedan det trots att han blev attackerad av sina vänner.
  En orsak kan vara att det varit mycket aggressivitet och Lasse själv har hamnat i kläm. Han var till exempel i Uddevalla och sa då till den lokalavdelningen att det var okej att starta en öppen lista tillsammans med avhoppade vänsterpartister, miljöpartister, avhoppade sossar. Men när Lars kom hem möttes han av många aggressiva attacker för att de inte ska ha med Vägval Vänster att göra. När vi i Vägval Vänster hade riksting här i Stockholm så svarade vänsterpartiet som enda inbjudna parti att de inte ville komma.
Det har nog att göra med den här nya linjen som inte minst Ung vänster driver, att vi är vi och vi står mot alla andra. Och vi vill utveckla en tydlig vänsterpolitik själva. Därför kan Lasse få problem internt om han sätter sig i samma soffa som mig och Gudrun.

L: Så egentligen handlar era val inte om politik, utan om strategi?

G: Det kan man säga. Under min tid i vänsterpartiet hade jag möjlighet att både se och förstå mera av alla de kvinnor som mycket tydligare än jag förstod och jobbade med de fe- ministiska frågorna. Jag hade möjlighet att lära mig mycket, och jag åkte runt och lyssnade mycket på kvinnors liv och kvinnors vardag. Hade goda medarbetare som hade goda kunskaper om detta, och jag hade även själv erfarenhet.
Allt detta tillsammans gjorde att jag kom till en insikt om att det här är en fråga, en konflikt, som är mer grundläggande än vad jag hade trott och vad man traditionellt inom vänstern har uppfattat det som. Och det gjorde att det blev viktiga frågor att driva, och det gjorde jag som partiledare också, men det fanns också ett stopp. Vilket inte alls är förvånande. Partiets hjärta och själ är insikten om klasstrukturen. Och sedan kommer andra maktfrågor in som minoritetsproblem, vilket de inte är.
När sedan diskussionerna började handla om varför parlamentet inte ska vara en arena där kvinnors liv och erfarenheter speglas och om att ställa upp i val, då var det naturligt för mig att lämna vänsterpartiet. Då gick det inte att vara kvar.
Så det är en blandning av form och innehåll. Självklart är det här en övertygelse från min sida, att ska vi få en verklig jämställdhet måste vi få in kunskaperna och erfarenheterna på de ställen där det finns makt att formulera problemen. Alltså problemformuleringsinitiativet är centralt i politik, och då måste man vara i riksdagen. Och med ett eget mandat.
Det är svårt att gå in i ett parti och inte ha ett mandat att upplösa patriarkatet, utan man går in i en miljö som är patriarkal och blir sedan som en tjatig käring. Även inom vänstern var det så.
Vänsterpartiet är bäst, men strukturerna är de gamla.

J: Jag upplevde att vid kongressen 2000 så börjar klimatet svänga om och det blir allt fler attacker mot oss. Det uppstår en statssocialistisk fundamentalism, inte minst från ungdomsförbundet. Och Lasse lyssnade på det och anpassade sig till en ny inriktning som delvis gick på tvärs mot det vi stod för. Vi vill se socialismen som något som växte underifrån, genom kooperation, social ekonomi, självförvaltning och en stor öppenhet.

L: Fanns inte detta redan under er tid som ledare? På er konferens i Sundsvall om ägande bestämde ni bland annat att 'Det är bättre att exempelvis äldreboende drivs offentligt än i kooperativ'.

J: Jag satt i den arbetsgruppen. Det är en av många saker jag ångrar djupt, att jag till sist ställde upp på denna kompromiss. De lovade att ta bort samhällsfonderna som var en fullständigt makalöst abstrakt och meningslös statssocialistisk konstruktion och sedan sket jag i resten.

G: Det finns många skäl till att ifrågasätta utförsäljning och privatisering, Men man kan göra det på olika sätt. Man behöver inte ha en dogmatisk syn utan kan titta på verkligheten. Om inte kartan stämmer, ska man då hålla sig till verkligheten?
Jag har hållit många tal som tagits emot och tolkats på olika sätt. Men det talet jag höll på den kongressen om kommunismen, jag har aldrig varit med om en sådan iskyla. Det speglade någonting, absolut. Sedan talade Ung vänsters ordförande på temat att rehabilitera kommunismen och fick stående ovationer. Det var precis omvända budskapet, så det var stor dramatik då.
Jag hade ju pratat om det innan, att ta upp det, det rörde upp många känslor. Många var upprörda och oroliga, hur skulle det här gå om jag tog upp det där? Men för mig var det helt nödvändigt. Jag sa att 'om inte jag får säga det här kan jag inte vara ordförande'.
Jag var mycket för det här att bjuda in, vi bjuder in och bjuder ut oss. Föra så många intressanta diskussioner så att folk började tycka att det verkade vara något spännande, och det funkade ju också. Det kom många nya då.

J: Jag måste få försvara mig lite när det gäller Sundsvallsdokumentet.
Det fanns en bilaga till det som handlade om nu levande underifrånrörelser, som till
exempel Basta, kooperativet i Nykvarn. De finns överallt runt om i landet och nästan överallt är det vänsterpartister som är med och driver dem. Det skulle ha legat i dokument men hamnade i kompromissen i en bilaga. Sedan drev konferensen dokumentet ytterligare i statssocialistisk riktning.
Förhållningssättet till social ekonomi är fortfarande det största problemet. Kooperativ och sådant kan finnas som ett litet komplement, bara det inte hotar den offentliga sektorn.
Det är en märklig defensiv, 'håll fast vid systemet'. Det är konstigt, man säger att man vill förändra systemet men man försvarar systemet.

G: Det jag vill lägga till som många inom vänstern har svårt för, även Johan, är insikten att många frågor går på tvärs med höger-vänsterskalan. Man vill inte se att uttrycken för den patriarkala ordningen finns i alla
samhällsklasser. I Feministiskt initiativ finns kvinnor på kommunal nivå från både miljöpartiet, folkpartiet och moderaterna. Och det trots att vi har en väldigt tydlig plattform som många kallar radikalfeministisk.
Det är ett problem i den svenska politiken över huvud taget att man är så oerhört fixerad vid höger-vänster att man inte tittar på sakfrågorna utan på avsändare och etiketter.

L: Är det inte konstigt att det kommer från en person som i tio år satt som partiledare för ett parti som spelar väldigt mycket på höger-vänster frågan?

G: Ja, men när det gäller kvinnors underordning så är de etiketteringarna inte användbara. Det är relevant när vi pratar om den ekonomiska maktordningen och klassfrågorna. Men det blockerar också. Ta frågan om att skrota landstingen, vilket jag tycker att man absolut ska göra. Det tycker Göran Persson också, egentligen.
Men det sitter en massa proppar i systemet som har sitt liv genom detta, som hindrar det här för att de är och har varit landstingspolitiker. Och det har varit en högerfråga länge, och därför har det varit tabu.
Det är inte bra för politiken att man tittar på etiketter och avsändare istället för att diskutera med varandra.

J: Jag försvarar Fi:s rätt att spränga höger-vänsterdimensionen. Jag tycker att ert främsta problem har varit att ni blivit för vänsterstämplade.

G: Mm.

J: Däremot så finns det en dimension som åter-igen handlar om det här med statssocialism och frihetlig socialism. Samma dimension kan du se i den feministiska frågan. Jag tror inte speciellt mycket på att anställa fler på Jämo eller ett nytt ämbetsverk. Däremot så tror jag på kvinnofolkhögskolan i Göteborg och de levande rörelserna där kvinnor tar makten i egna händer.

G: Det ena står inte emot det andra.

J: Nja, det kan göra det i mångas medvetande. Det har förstås mycket att göra med hur media speglar det, men Fi uppfattades mycket som en väletablerad, vältalig och högutbildad gruppering av kvinnor. Som förknippas med etablissemanget.

G: Det är ju mycket vad media vill. 'Hur ska vi ta kål på det här?' Timbro med Susanna Popova och kompani har presenterat bilden om 'elitfeministerna'. Samtidigt som en person som inte var högutbildad blev utmobbad på grund av det. Eller så blir det 'vad är det för folk de sätter upp som inte är medietränade?'.
De som går in och jobbar i Fi och öppet deklarerar en ståndpunkt i den här maktfrågan måste ha en stor mängd kunskaper för att våga. För klimatet i Sverige är sådant att man får på moppen. Och de som går med behöver göra en riskkalkyl. För de som har gått med har blivit utmobbade på jobb, ifrågasatta för anslag och bidrag, tappat kunder och så vidare.
Det är inte bara homofobin som kommer fram när man drar igång ett sådant här projekt, utan det finns en inställning som gör att kvinnor och män som tar ställning blir hatobjekt. Det är mycket värre än vad jag trodde.

L: Går det med dagens strukturer och medielandskap att bryta mot de härskande normerna och samtidigt ta sig in? Eller måste man vara mer eller mindre mainstream för att ha en chans? Hade Fi varit möjligt att dra igång utan en mediepersonlighet som du Gudrun i spetsen?

G: Det var nödvändigt att det fanns en person som var etablerad inom politiken. En som måste kunna ta emot de värsta spottloskorna. Min roll i detta är att vara den som har kunskapen om hur politiken fungerar. Jag har redan sågats ner så många gånger, jag har inget att förlora. Det måste vara en sån person, i det här läget, nu i början.

L: Så att bygga upp ett parti helt nerifrån utan en känd person i spetsen är inte möjligt?

G: Jodå, men nu har vi sagt att vi satsar på detta val. Man kan säga att vi skulle ha gjort som alla andra partier, nämligen att börja i kommunen först, men vi gjorde tvärtom. Väljer man att göra så som vi gjorde, att gå riksdagsvägen, så måste det finnas en person som redan kan systemet. En som har mandat.
Det vi gör nu i Fi är att vi bygger grunden. Fi är inte ett traditionellt parti utan en förening som är en folkrörelse. Vi bygger på folkbildning och aktivism. Sedan kan vi ställa upp i politiska val också och det gör vi det här valet.

L: Finns det då inte en risk att man hamnar i de här gamla strukturerna som är problemet med vänsterpartierna? Om man bygger uppifrån...

G: ...vi bygger inte uppifrån.

L: Inte?

G: Absolut inte.

L: Ni har ju en ganska....

G: I den politiska apparaten som finns, med kommun, landsting och riksdag, så börjar vi här uppe.

L: Men om man tittar på er struktur på föreningen så är det ju en ganska traditionell partiorganisation. Det låg ju ett förslag till er kongress, J 17, som var en mer gräsrotsstyrd organisation...

G: Nej, de ville inte bygga en mer gräsrotsstyrd organisation, då har du inte läst förslaget, bara referatet.

L: Jo, jag har tittat igenom det.

G: Jaha... dels så byggde det på en organisation som vi inte kunde bemanna, det var en jättelik organisation. Men det stora problemet var att de skiljde på politik och organisation. Det fanns många goda idéer som vi ska ta vara på. Men att då i september, ett år innan valet, börja bygga upp en organisation som vi inte hade folk till, det hade inte varit klokt.

L: Nästan alla är överens om att partipolitiken behöver hitta nya arbetsformer och att demokratin behöver vitaliseras. Men ändå så tenderar 'verkligheten' göra att varje nytt parti till formen blir ganska likt de gamla. Mp hade idéer om en mer spridd makt, men gav upp det efter första riksdagsperioden. De har nu en helt traditionell organisation med enda skillnaden att de har två språkrör, och ni gör sam-ma sak men med tre talespersoner istället för en ordförande. Hamnar ni inte då i samma problem som de gamla partierna?

G: Jo, det finns alltid en risk för det. Beslutet att ställa upp i valet kräver en viss organisation för att få medlemmarna att jobba som aktivister. Det beslutet fick stor betydelse för hur vi organiserar arbetet i styrelsen. Styrelsen fick i uppdrag att genomföra beslutet att vi ska in i riksdagen. I övrigt lämnade vi väldigt mycket öppet för att kunna ta beslut om det på stämman om två år. Och det är ju med flit. För att inte redan nu låsa fast sig. Mycket är skrivet för framtiden. Men det finns ju många risker, det håller jag med dig om.

L: För alla är ju någonstans överens, även de stora etablerade partierna, om att demokratin inte fungerar och att det behövs nya former. Men ändå lyckas inte ens ni nya med den biten.
G: Ja absolut, men ibland tror jag att man stirrar sig blind på det här med formerna.
Om man har väldigt strikta strukturer kan de även användas politiskt för att strypa debatten. Så då har jag det hellre öppet.
Jag har ju mycket erfarenhet av vänsterpartiet i Skåne och det som hände där, hur man använde de formella formerna för att strypa debatten. Det är det som lett till att så många i Skåne i dag finns i Vägval Vänster.

J: Det finns en gammal dålig tradition i det svenska kommunistiska partiet sedan 1919, den demokratiska centralismen. Debatt, beslut och sedan tig. Det har varit förödande. Och det var Gudruns stora insats att den nästan försvann, men sedan kom den tillbaka och uttrycks väldigt tydligt i dag av bland annat Ung vänster.
Socialdemokratin har haft samma sak sedan munkorgsstadgan 1915. Om Göran Persson får stryk på en kongress så är det en rikskatastrof. Gudrun fick ju jämt, för att inte tala om mig, stryk på kongressen och det tycker jag var en poäng med hur vi funkade då. Och här tror jag nyckeln för framtida partier är, att vara så pluralistiska att de tillåter en stor mångfald.

L: Det finns ju många som pratar om en bred samverkan mellan olika grupper med olika listor under samma namn. Kunde det vara vägen för en ny parlamentarisk vänster?

J: Jag påstår att det som händer i Uddevalla är det intressantaste i svensk politik just nu.
Om de lyckas där är jag ganska säker på att det kan få uppföljning i nästa val. Redan nu sker diskussioner på flera orter runt om i landet. Och det ska ha kommit unga människor i Uddevalla som tycker att det här är kul, för att de inte vill gå med i något parti.

L: Om man skulle överföra detta på riksnivå?

J: Det kanske inte är det avgörande, jag är ju ganska skeptisk till nationalstatens framtid över huvud taget. Men visst kan man tänka sig något sådant, det finns ju en minoritet i Vägval Vänster som velat att vi ska bilda parti. Men majoriteten har hela tiden sagt att om vvv ska fylla uppgiften att vara ett öppet forum kan vi inte bilda parti. Hur ska vänsterpartister, miljöpartister med flera inom vvv agera då?
Däremot kan kanske vvv spela rollen som den som pekar på kandidater som är bra. Rösta på Gudrun om du vill ha Fi och rösta på den eller den om du vill ha... *
G: Jag tror att det kan finnas olika sätt på olika håll. Jag tror inte att det är fruktbart att säga att gör man på ett sätt på ett ställe ska man göra likadant på alla ställen och sedan förstora upp det till riksnivå. Det är klokt att man provar.
Och jag övertygad om att det här med höger-vänster kommer spela ut sin roll. Det har så starka kopplingar till de gamla strukturerna i partierna och föreställningen om partiets ledande roll. Inte minst inom vänstern där man inte gjort upp med föreställningen att de ska vara någon slags förtrupp.
Titta på hur det ser ut när mänskliga rättighetsfrågor eller miljöfrågor kommer upp. Vilka är det som förenas då? Jo, det är höger och vänster i form av socialdemokraterna och moderaterna. Och så ser det även ut på den europeiska arenan. Och då är det partibygget, storskalighet och en elitism som förenar.

L: Går det över huvud taget att jobba parlamentariskt utan att samtidigt fjärma sig och få en klyfta mot dem som jobbar utomparlamentariskt? Jag tänker till exempel på det tal som du Gudrun höll 2001 i Göteborg, där många uppfattade det som att du la hela skulden för bråken på demonstranterna och inte alls nämnde polisens del i det.

G: Ja just det, fast jag tog avstånd från våldet. Och skadegörelsen.

L: Ja, fast bara demonstranternas och inte polisernas.

G: Jodå, fast man får ta saker i rätt ordning. Jag vet att det fanns de som blev uppretade.
Det är en sak som jag tycker illa om i vänstern, man har ingen självkritik. Det var ändå väldigt många som förstörde väldigt mycket. Jag kritiserade också polisen och även då.

L: Men Göteborg 2001 är ju bara ett exempel på det avståndstagande som ofta sker. När till exempel radikala djurrättare eller feminister gör olika slags aktioner så känner de ju ofta ett avståndstagande från dem som jobbar parlamentariskt, fastän de driver samma fråga.

G: Ja, visst finns det en konflikt...

J: Här vill jag faktiskt helhjärtat först stödja Gudrun. Hon kritiserade även polisen.
Men för att återgå till den förlegade höger-vänsterskalan så håller jag med dig, om vi pratar om den traditionella synen med vänstern som tror på den starka staten och högern på det goda kapitalet. Däremot finns det fortfarande relevans med höger-vänsterskalan om man med vänster menar de som vill människans frigörelse, förändra samhället, som vill slå mot alla maktstrukturer och alla former av förtryck. Och högern är de som är konservativa, som vill behålla de gamla maktapparaterna, kapitalet, staten, kyrkan och allt vad du vill. Den tredje vänstern är därför inte ett irrelevant begrepp.

G: Men det handlar inte bara om de frågorna, man kan inte säga att vänstern har gått i bräschen för kvinnors rättigheter. Vi måste kunna se att det finns olika maktstrukturer som har olika grund. Att flytta fram positioner när det gäller ekonomisk rättvisa ger inte per automatik kvinnor mer rättigheter.

J: Vi är inte oense om det, självklart är det så.

G: Då måste man ju också historiskt kunna se att den här patriarkala maktordningen, könsmakts-ordningen, den har legat i tusentals år, den har överlevt varje jävla revolution. Den har götts och stötts av varje politisk och religiös rikt-ning. Det är en plattform i våra samhällen som vi måste ta itu med på ett eget sätt, inte via någonting annat. Sedan kan det hända att när man tar itu med den så kommer det hända saker i de andra maktordningarna också eftersom de hänger ihop. Men man måste nog kunna förstå vad som kommer först och vad som kommer sedan och kunna hålla fler saker i huvudet samtidigt.

L: Hur ser ni på risken att parlamentariska grupper tar död på de utomparlamentariska grupperna? Vad har det till exempel inneburit för alla feministiska grupper att Fi bildades och vad kommer ett eventuellt riksdagsinträde innebära? Många anser att det var rena döden för miljörörelsen att miljöpartiet bildades. Finns det inte samma risk med Fi och feminismen?

G: Det finns risker med allting, man tar en risk när man kliver ut på gatan eller stiger ur sängen och man är väl inte riskfri i sängen heller. Inom den feministiska rörelsen har man länge sagt att det är därför man håller sig utanför. Det är därför Fi står på två ben, folkbildningen och aktivismen.

L: Och du tror att det går att hålla det så?

G: Det är vår ambition eftersom vi är medvetna om problemen, men basen ska vara folkbildning och aktivism. Men valet att gå in på den parlamentariska arenan är något som kvinnorörelsen har valt att inte göra under 100 år och hur ser samhället ut? Och varför ska då just kvinnor alltid jobba gratis? För det handlar också om resurser. Och varför ska inte våra kunskaper finnas där problemen for-muleras? Därför säger vi att nu går vi in, också.
Risken finns absolut med detta. Men om vi då tar miljöpartiet som exempel så hade det flera saker med sig. Miljöpolitiken flyttades upp på dagordningen hos alla politiska partier, alla var tvungna att skaffa sig kunskaper som tidigare väldigt få hade. Det blev en politiskt viktig fråga, det blev olika regeringsinitiativ, en minister, det blev internationellt samarbete. Det hände väldigt många saker. I dag kan man kanske tycka att partiet inte behövs längre. Men själva processen, vad det har inneburit för sakfrågan är ju det intressanta. Inte vad det har inneburit för miljöpartiet. Partierna är inte självändamål.

L: Men då är frågan om det har blivit mer än snack? Har det löst miljöfrågorna?
G: Ja, på många frågor har det gått framåt, industrin och utsläppen, jordbruken. Sedan finns det mycket mer att göra.

L: Men tror du att det hade varit värre utan?

G: Jo det tror jag. Framför allt så har många en mycket större kunskap och potential att jobba för förändringar och det är den bästa grunden. Precis samma sak kommer att hända med Fi. Det har redan hänt att många frågor kommit upp på den politiska dagordningen som inte hade kommit upp om inte Fi hade funnits. Jag lovar att det kommer att komma feministiska förslag från riksdagen i valrörelsen. De kommer att stå som spön i backen.

L: Men om vi tittar på miljöpartiet så var det väl just i det läget som ni befinner er i nu, som de hade störst inflytande, precis innan riksdagsinträdet?

G: Jo, jag håller helt med om det. Och för mig är det det som är det mest spännande med det här projektet. Det är inte om vi kommer in eller inte, utan det är vägen dit och vad det för med sig.

L: Så om en mandatperiod så är det kanske dags att lägga ner hela projektet?

G: Vi säger ju det: ge oss en mandatperiod. Vi ska inte gå in och etablera en ny makt som ska sitta i hundra år och börja ha flaggor, trumpeter och nostalgi. Det här behövs nu!

J: Jag tror inte problemet är att rörelser förr eller senare kanaliseras via politiska partier in i de parlamentariska församlingarna. Utan problemet är de parlamentariska illusionerna. Att man inom alla partier tror att man kan göra allt via parlamentet. Som till exempel nyss på vänsterpartiets kongress där man gjorde en lång lista över saker som ligger långt utanför parlamentets makt. Om man har realistiska föreställningar av vad man kan göra inom ett parlament, och samtidigt inser att det bara är utomparlamentariska rörelser som i grunden kan förändra saker, så är det inte fel att gå in i det parlamentariska.

L: Men partier måste väl också ha visioner?

G: Jo, men händer det ingenting utanför så händer ingenting innanför. Där är vi helt överens. Förändringspolitik måste komma utifrån.

L: Men det behöver inte innebära att partierna ska avstå från att ha visioner.

J: Problemet är om visionerna bara är retoriska och sedan faller platt så fort de möter verkligheten i form av en konkret förhandling, för att de ligger så långt ifrån vad som är möjligt. Det är en fara för demokratin.
Se till exempel vad som hände i Göteborg, som kanske är Sveriges ledande bilstad. Sossarna och borgarna hade gjort upp om en jättelik plan, det så kallade Adelssonpaketet med motorväg för sju miljarder och en miljard till kollektivtrafik. Och helt avgörande för att sossarna sedan svängde och gjorde upp med mp och v var de utomparlamentariska rörelserna. Fortfarande blev det för mycket vägbygge, men det svängde i alla fall åt rätt håll.
Ett konkret exempel på hur utomparlamentarism kan kanaliseras in i det parlamentariska arbetet. Och man ska inte som vissa underskatta det.

G: Det måste ju finnas några i parlamentet som kan vara kanalen och det måste finnas en förbindelse. Men det måste vara så att ett parti kan gå ut och demonstrera mot en uppgörelse som partiet har gjort här i riksdagen. Det är det som är det svåra, den kombinationen.

L: Är inte det svåra att hålla de kanalerna öppna? Ni har ju båda suttit vid maktens bord och förhandlat regeringsbildningar och budgetar. Är det inte väldigt lätt att behovet av att bli indefinierad och medias tryck mot allt som sticker ut, gör att man kommer väldigt långt ifrån den verklighet som de som jobbar utomparlamentariskt finns i?

G: Jo, det är inga lätta saker alls. Partier har en förmåga att låsa in sig i de här parlamentariska husen för att legitimera att vi är här på ett sätt som jag tycker är väldigt överdrivet. Som riksdagsledamöter har vi tre uppgifter. Vi ska stifta lagar, vi ska kontrollera makten och vi ska bilda opinion. Och det sista är oerhört eftersatt.

J: Där ska jag driva självkritik. Du var ute och pratade. Men jag och några andra fastnade i förhandlingar och tappade så mycket kontakt att jag inte såg vad som hände i den yngre generationen, där bland annat kommunistbegreppet återupprättades.
De förhandlingar som sker nu är så bedrövliga, där sitter eliten i de tre partierna och förhandlar i slutna rum utan någon förankring eller ideologisk bas.
Jag tror dessutom att det är en chans att Ohly och kompani kommer in i regeringen eftersom Persson mycket hellre vill ha ledaren för ett k-stämplat parti än Gudrun i regeringen. Då kommer vi hamna än mer i en situation där det sitter ett litet slutet gäng och förhandlar utan någon som helst förankring eftersom partierna håller på att dö. Vi brukar ju prata om att medlemmarna försvinner i vänsterpartiet, men det är ju ingenting mot vad som skett inom socialdemokraterna.

L: Kommer Fi och andra nya partier påverka de gamla partierna? Om vi tittar 50 år framåt - kommer det att vara nya partier som har tagit över eller kommer de gamla ha förändrats, eller kommer vi att se något helt annat?

G: Jättesvårt att säga. En skrämmande utveckling vi ser är elitiseringen av politiken, vi ser allt mer av experters idéer. Junilistan är ett uttryck för det tycker jag, och då får det gärna vara män som är i ledningen, som alla kan lita på. Det är det ena, det andra är det vi ser på europanivå om att skapa bara två partier. Alltså att man bildar två stora som tävlar och sedan sköts allt mer av tjänstemän och experter.
  Detta är demokratins uttunning. Besluten ska ju ändå fattas och var växer makten då? Jo, det är ju då den ekonomiska makten. Det är den stora rörelseutvecklingen och det är skrämmande. Nu ska det ju vara europapartier annars får man inga pengar. Vänstern har ju gått emot det där, men man måste ju ändå göra något. Så vad gör man?

L: Miljöpartiet har ju valt att bilda ett europaparti.

G: Ja, och så småningom måste man väl göra något också. Börja fatta några beslut.

J: Samtidigt är det ju så att det finns ett skriande behov av nationsöverskridande...

G: Ja absolut, men det är det här att det kommer uppifrån. Det kommer från fel håll.

J: Jo, precis men då måste man också engagera sig för att det ska byggas upp nerifrån.

G: Jo, jag håller på med Feministiskt initiativ.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu