I befriande chosefria och nästan telefonkluddiga bilder tecknar Liv Strömquist världshistorien på nytt. Hon berättar om de vise männens humormonopol, gnissligt heterosex och varför Chiquitabananer inte bör ätas och fosterbarn inte bör skaffas.
Många av serierna har tidigare publicerats i bland andra Bang och DN, men Strömquist har inte tagit många steg från den fanzinekultur hon formats i. Albumet ser faktiskt ut som ett fanzine, med ett traditionellt klippa-och-klistra-kollage på omslaget.
Serierna är upplyftande och rolig läsning, åtminstone i små doser. Men det som i mindre portionsförpackningar känns modigt och vasst, blir tyvärr outhärdligt slapstickartat i ett helt album. Att våga längre transportsträckor mellan de roliga poängerna hade varit bra. Nu staplas de på varandra som i en sitcom. Halvvägs in i albumet där mitt eget fniss tar slut, hör jag för mitt inre öra de förinspelade tv-skrattsalvorna ta vid.
Det är förstås inte helt fel att för en gångs skull se en feministisk sitcom. Som Strömquist i ett av albumets 'Ögonblicksbilder ur ett patriarkat' påpekar, sitter till exempel 'Vänner' fast i den sexistiska skämtfållan. Men problemet Hundra procent fett delar med serierna på tv är förutsägbarheten och de övertydliga gesterna. Att bli ritad på näsan är inte kul i längden.