Stockholms Fria

Shirin Neshat visar att konst kan förändra

När jag såg Shirin Neshat för första gången, på Documenta 11 i Kassel, minns jag att jag blev alldeles förtrollad. Det var i första hand en videoinstallation som fångade mig. Den bestod av två filmer placerade mittemot varandra, båda i stillastående svartvit estetik, med en kvinna och en man som sjunger till varandra över filmdukarna.

Passionerad, klagande arabisk sång från mannen och en eklektisk, närmast guttural sång från kvinnan, på den andra duken. Kvinnans sång är nästan djurisk, överdrivet mänsklig, ömsom smygande och subtil, ömsom otroligt expressiv och personlig. Han först, applåderad av en stor publik, sedan hon, alldeles ensam i en alldeles tom konsertlokal.

Det är omöjligt att inte se Shirin Neshats verk genom den muslimska kontext hon är knuten till. Jag tror inte att det finns något annat alternativ. Poetiseringen av relationen mellan kvinna och man framstår i denna religiösa kontext som så mycket starkare.
Det är detta som får mig så fullkomligt på fall, hur Neshat trots allt som kan upplevas som annorlunda och lite skrämmande i den muslimska kvinnosynen visar upp en innerlighet, en passionerad kärlek som alla människor kan ta till sig.
Det finns en röst för alla, och de allra starkaste rösterna kommer alltför sällan från dem som egentligen inte har så mycket att säga.
Så är inte fallet hos Neshat, och det är detta som är hennes styrka, denna röst i vilken det ständigt ligger inbäddad en oförstådd, men samtidigt oerhört stark och livskraftig, kvinna som flytt från sin bakgrund.
Och det är i stort sett samma Neshat som visas på Stedelijk museum, Amsterdams största museum för modern konst. Det är samma avskalade formspråk som möter oss, samma dramatiska symbolik och poetiska, symboliska estetik. Det är samma sensuella ljudspår, samma förförelse.
Utställningen rör ämnen, om än i en något mer pessimistisk ton, lite argare, mer personliga.
Shirin Neshat är i första hand känd för de politiska frågor hon drar upp i ljuset, för vilka hon förbjudits att återvända till sitt hemland Iran efter att med sitt verk Women of Allah (1993-97) sökt uttrycka hur det är att vara kvinna i Iran.

Faktum är dock, och detta blir än tydligare i hennes senare verk, att vad hon talar om gäller för alla kvinnor. Det är minst lika personligt och talande för mig som om de varit gjorda av en västerländsk granne.
Genom att uttrycka detta allmängiltigt mänskliga, det vi känner innerst inne, lyckas hon få oss att förstå, på riktigt, och knyta an till upplevelsen hos ett folk som ter sig så långt bort från vår egen kultur. Paradoxalt nog lyckas hon gå bortom kulturen, och gör därmed barriärerna mellan oss så mycket lättare att passera.
Genom att gå in på djupet, på kvinnan, på människan, på barnet som blir vuxet, på rädslan och skammen, visar hon hur vi, endast genom att förstå att se på varandra som de människor vi är, kan komma runt idiotin som omger oss. Kanske kan hon inte göra skillnad i sitt eget hemland, där hon har svårt att visa sina senaste filmer. Men hon kan med poesins språk öka förståelsen vi har för varandra som människor.
Shirin Neshat ger mig tillbaka alla krossade illusioner om att konst faktiskt kan förändra, att den kan öppna dörrar som ter sig obönhörligt stängda. Det känns lite underligt att detta blir den största insikten jag tar med mig från utställningen på Stedelijk, mitt i all politisk uppståndelse. Samtidigt tror jag att det kan vara den allra viktigaste.

Fakta: 

Konst

Shirin Neshat
Var: Stedelijk museum, Amsterdam
När: Till och med 16 april
Läs mer om Shirin Neshat på www.stedelijk.nl/.

Konst

Shirin Neshat
Var: Stedelijk museum, Amsterdam
När: Till och med 16 april
Läs mer om Shirin Neshat på www.stedelijk.nl/.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Viktiga frågor om färgen som helhet

Det har kommit ut en andra, reviderad upplaga av KG Nilssons Färglära. Innehållet skiljer sig inte ifrån den tidigare i någon större utsträckning, det är samma beskrivningar av författarens undersökningar inom färgens universum.

En ny slags man som inte bara är sportsman

Ola Klippvik har arbetat som sportjournalist. Man kan därmed tycka att det är helt naturligt att hans debutroman har titeln Sportsmän. Sportsligheterna har dock främst satt ett sceneri i vilket poesin får flöda, får ställa sig emot och skapa mening till. Sportsmän är nämligen inte uppbyggd riktigt som en vanlig roman, utan som något så torrt som en ordbok.

Stockholms Fria

Skönhet som speglar sig i det outsägliga

Jag tycker om Louisiana. Ända sedan man var liten har den vackra byggnaden, lite lagom gömd bland murgröna och annat mysigt, i det något svåråtkomliga Humlebæk i Danmark, legat och imponerat som en harmonisk oas av väl, mycket väl, utvald konst ifrån det förra århundradet.

Tredje nordiska biennalen för datorbaserad konst

För tredje gången håller Electrohype, den nordiska biennalen för datorbaserad och högteknologisk konst, utställning i Malmö. Det har gått fyra år sedan den första utställningen. Då fick de kämpa sig till utställningslokaler nere i hamnen; i dag har de tillgång till hela Malmö Konsthall.

Stockholms Fria

Vrede i New York mot Bush och krig

I början av september var New York inte riktigt sig likt. Eller, man fick se en efterlängtad sida av dess i övrigt ganska självupptagna personlighet.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu