• Gerhard Richters Motorbåten från 1965. Olja på duk, nästan två gånger två meter.
Fria.Nu

Skönhet som speglar sig i det outsägliga

Jag tycker om Louisiana. Ända sedan man var liten har den vackra byggnaden, lite lagom gömd bland murgröna och annat mysigt, i det något svåråtkomliga Humlebæk i Danmark, legat och imponerat som en harmonisk oas av väl, mycket väl, utvald konst ifrån det förra århundradet.

Louisiana är skandinavisk renhet och experimentlusta när den är som bäst, alltid med en känsla av tyst professionalism och gedigen kunskap.De har ofta bra utställningar. Stora namn och fina hängningar i otroligt vackra lokaler. Det är svårt att inte bli överrumplad, åtminstone på ett konsthistoriskt plan, och någonstans tackar jag dem för det, för att de valt att inte strila in på den nya-nya-superhypade mainstream-avant-garden.

Det hedrar dem. Vill ha det sagt liksom, så där inledningsvis.

Och nu står portarna på Louisiana öppnade för en flera månader lång utställning med Gerhard Richter. Denne gigant, måste man säga, som är en av de mest eftertraktade levande konstnärerna i dag. Vad är det som gör honom så omtyckt eller respekterad? Vad är det som gör honom så viktig i dag?

Jag vill gärna påstå, att han är viktig. Och nu hänger han i all sin prakt på Louisiana i Danmark.

Efter att ha gått igenom en kronologiskt tydlig fotodokumentation av konstnären in action, professorn in action framför sina tavlor, möter man i de stora rummen en ordentlig samling av delar av hans stora spektrum.

Och bortsett från en illusionistiskt präglad installation är utställningen alldeles fri ifrån tanklöst experimenterande. Richter vet vad han håller på med, från början till slut, det handlar om teknik, teknik, teknik hela vägen, och hans stilleben är så välgjorda att man vill fälla glädjetårar över hans respekt för materialet.

Richter är väl mest känd för sin 'utsuddade fotorealism', och den får man ju njuta av på Louisiana, men vad som faktiskt imponerar mer är hans stora abstrakta kaskader som breder ut sig likt vackra landskap. Det är som att sitta framför Monets trädgård, fast med en innerlighet i inställningen till naturen som det avbildande inte riktigt kan nå.

Hur gör han? frågar man sig, medan ett leende kryper upp i mungipan. Den tekniska kontroll han besitter och uppvisar blir till ren glädje för betraktaren; hur gör han?

Richter liksom skapar sina bilder. Metodiskt och medvetet, på äkta tyskt vis, bygger upp dem mer än han låter dem flöda inifrån och ut. På så vis håller han oss på avstånd. Han ger av sitt hantverk, han ger av sina tankar, men ger han av sig själv? Hm, jag känner en definitiv och bestämd avsaknad. En frustration när jag begrundar dessa närmast sakrala skapelser som pryder Louisianas vita väggar. Han drar sig undan, och det är där han blir barn av sin tid. I den välkända bilden Motorbåten från 1965, som nu hänger i den första stora lokalen på Louisianas bottenplan, är det ju oerhört tydligt, att det är just den avsaknaden av ord och innerlighet som han visar upp. Det som gömmer sig bakom syns just genom att inte visa sig; det Warhol gjorde fast mer direkt, mindre diskret, gör Richter med andra ord likväl.

Och nog är det väl så att ondskans uttryck är ett tomt skrik efter godhet, liksom uttryckandet av den totala ytan, som Richter når i sitt figurativa måleri, uppvisar ett riktigt hål av sug efter mening.

Lite skrämmande faktiskt, att popkonsten är lika aktuell i dag som för 40 år sedan. Varför kan vi inte gå vidare? Varför kan vi inte komma över detta närmast martyriska klängande vid ytan och dess själlöshet och ta oss vidare, göra något åt saken?

Skillnaden mellan Warhol och Richter är att Warhol skriker ut den dubbelbottnade fascinationen, där Richter tystar den bakom en fängslande dekorativ yta.

Jag undrar uppriktigt vilken form av uttryck som får störst slagkraft.

Men man kan invända mot Richters stramhet. Vem är det som har målat de här fantastiska tingestarna, vad försöker han berätta, var är lidelsen?

Jag har svårt att erfara den sådär på rak arm.

Den slöja som lägger sig över bilderna, den som blir svår att tränga igenom och läsa av, är hos Richter - i diametral motsats till så mycket av den moderna konsten - inte bristen på intresse för hantverket, utan snarare just den extrema måleriska perfektionen.

Ingenstans ser man ett trevande. Ingenstans ser man en fråga, ingen strävan. Påståenden? Förvisso, men endast visuella: jag står här, jag sitter, och jag kan banne mig måla. Som med Picasso känns det som att han visar han upp sig, men inte tycks vilja sträcka sig särskilt mycket längre.

'Men det är ju bara design,' säger en vän då vi sitter och dricker dyrt kaffe på Louisianas kafé.

'Ja, förvisso,' måste man svara då, 'men se, se så fint det är.'

Jättefint, de stora abstrakta symfonierna som kläder Louisianas väggar skulle man när som helst kunna riktigt förlora sig i.

Men jag kan hålla med om att det kan tyckas torrt.

Det är lite torrt med detta uppvisningsbetonade måleri, men i dagens tok-konceptuella konstsamhälle där vi skriker och står i för att göra våra röster hörda över mediernas ständiga skrällande, känns det samtidigt ganska stimulerande.

På väg genom Louisianas övriga samlingar passerar jag en mindre teckning av Lucian Freud. Med påtaglig skicklighet har ansiktet av en storvuxen kvinna skisserats fram. Man kan även se axlarna och bröstet. Min blick dras till hennes tatuering och hennes trötta, dästa, lite inåtvänt uttråkade ansiktsuttryck.

Hon blir tämligen talande i sin vardaglighet, och där står jag länge och ser igenom linjerna, upplever det som finns bakom. Med sin tekniska säkerhet lägger Freud in en hel historia om vår tid, genom enkla symboler som alla kan hantera.

Det är banalt på ett sätt, i jämförelse med den måleriska giganten i de stora salarna, men minst lika tilldragande.

Det hela blir som en oöverstiglig paradox, en dualistisk uppfattning i konstbegreppet som sådant; huruvida teknisk skicklighet eller innerlighet är den mest avgörande faktorn.

Visst kan det vara både och, men vilket är det avgörande?

Den skönhet och det lugn jag erfar i Richters bilder ter sig så mekaniskt. Det finns ingenting som sprudlar, inget som väcker mig och får hjärtat att bulta. Och kanske är det just det som gör Richter så viktig, att han tvingar en att ställa sig denna fråga. Att han bevisar att man även när man ser en utställning av en av de mest respekterade konstnärerna i världen i dag, måste fråga sig vad konst är.

Är det då värt ett besök på Louisiana i Danmark, kan man undra, och ja visst, absolut. Louisiana är alltid värt ett besök, och under året kommer vi att kunna se både Matisse och Brassai, stiligt och välgjort och genomtänkt. Alldeles till det yttersta strukturerat efter vad som passar att fylla upp fyra stora rum på ett mer-än-väletablerat museum för modern konst. Samtidigt kan man ju titta på den vackra naturen som omger byggnaden, eller den enastående trädgården som pyntas av i dag snöbeklädda skulpturer av både Juan Miro och Henry Moore. Ja, allt man vill se finns faktiskt där, Louisiana är rätt oslagbart på så sätt.

Och oslagbart även genom att de lyckas egga upp ens sinne till att närma sig kärnpunkter i de allra viktigaste av ämnen; vad är alltså den avgörande skillnaden mellan Beethoven och punk? måste jag nämligen fråga mig när jag lämnar museet framåt eftermiddagen. Visst finns det många skillnader, men vilken är den avgörande?

Medan jag burrar in mig i halsduken för att stå pall mot Humlebæks februarikyla kommer jag till slut fram till, att svaret kanske trots allt bara beror på vädret för dagen. Och himlen spricker säkert upp till i juni.

Fakta: 

Fotnot:
Gerhard Richter Image after image t o m 29 maj 2005

Besök museets hemsida www.louisiana.dk

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Shirin Neshat visar att konst kan förändra

När jag såg Shirin Neshat för första gången, på Documenta 11 i Kassel, minns jag att jag blev alldeles förtrollad. Det var i första hand en videoinstallation som fångade mig. Den bestod av två filmer placerade mittemot varandra, båda i stillastående svartvit estetik, med en kvinna och en man som sjunger till varandra över filmdukarna.

Stockholms Fria

Viktiga frågor om färgen som helhet

Det har kommit ut en andra, reviderad upplaga av KG Nilssons Färglära. Innehållet skiljer sig inte ifrån den tidigare i någon större utsträckning, det är samma beskrivningar av författarens undersökningar inom färgens universum.

En ny slags man som inte bara är sportsman

Ola Klippvik har arbetat som sportjournalist. Man kan därmed tycka att det är helt naturligt att hans debutroman har titeln Sportsmän. Sportsligheterna har dock främst satt ett sceneri i vilket poesin får flöda, får ställa sig emot och skapa mening till. Sportsmän är nämligen inte uppbyggd riktigt som en vanlig roman, utan som något så torrt som en ordbok.

Stockholms Fria

Tredje nordiska biennalen för datorbaserad konst

För tredje gången håller Electrohype, den nordiska biennalen för datorbaserad och högteknologisk konst, utställning i Malmö. Det har gått fyra år sedan den första utställningen. Då fick de kämpa sig till utställningslokaler nere i hamnen; i dag har de tillgång till hela Malmö Konsthall.

Stockholms Fria

Vrede i New York mot Bush och krig

I början av september var New York inte riktigt sig likt. Eller, man fick se en efterlängtad sida av dess i övrigt ganska självupptagna personlighet.

Stockholms Fria

© 2023 Fria.Nu