Vrede i New York mot Bush och krig
I början av september var New York inte riktigt sig likt. Eller, man fick se en efterlängtad sida av dess i övrigt ganska självupptagna personlighet.
Den 29 augusti fylldes New Yorks gator av 450 000 protesterande människor, en betydligt större tillströmning än de beräknade 50 000. Antalet överträffade till och med demonstrationerna mot Vietnamkriget på 1960-talet, och gav ett ganska tydligt budskap både till Bush och till övriga världsmedborgare: New York gillar inte den sittande regeringen, de gillar inte kriget och i vanlig amerikansk ordning tänker de inte vara tysta om saken.
Trots den gamla klyschan att New York inte är USA är staden ändå en rätt betydande del av landet, och med sitt stora mediala kapital har den ett inflytande som man för amerikanernas skull får hoppas når en bit utanför stadens gränser.
Landet förändrades redan för tre år sedan, och när man hör amerikaner bistert utbrista 'this is not a free country anymore' hoppas man samtidigt att det finns en vilja att göra någonting åt situationen.
Och det tycks det ju finnas.
Att döma av Daniel Maglioccos artikel Ten ways Bush screwed our city i Village Voice i slutet av augusti är det inte underligt. Magliocco presenterar fakta som att Bush-
administrationen bland annat har dragit ner på federala likvida tillskott, gått emot kongressen och blockerat New York ifrån att anställa fler brandmän, givit betydligt mindre understöd till brandkåren än i andra stater och förminskat polisstyrkan med 5 879 poliser.
Dessutom har arbetslösheten i New York stigit med nästan 2,5 procentenheter sedan Bush-administrationen tog över för fyra år sedan, och i stället för att efter 9/11 öka tillskotten till federala hjälpfonder till staden har understödet minskat.
Och allt detta när New York är den stad som drabbats hårdast av terroristattentatet, och fortsätter att vara den stad som får flest hot och som löper störst risk att utsättas för en ny attack. Helgen före konventet var det redan bombhot i tunnelbanan, och påminnelser ifrån högtalare om att man ska rapportera underliga företeelser aktualiserar ständigt medvetenheten om att hotet existerar.
Det är med andra ord inte så konstigt att New York-borna är skitförbannade.
För ett par år sedan var det dåvarande borgmästaren Rudolph Guiliani som i downtown-New York var den stora hackkycklingen. Att det är George W Bush som i dag har tagit över rollen får nästan Guiliani att framstå som ett helgon i jämförelse; han städade i alla fall upp i stan, och det ständiga gnällandet över att det skulle införas rökförbud på barer och restauranger kom väl lite i skymundan när man tänkt över vad Bush har lyckats sätta fyr på.
Egentligen är det ganska tråkigt att se på hur New York, efter att ha varit kulturcentrum i över ett halvt århundrade, faktiskt ser ut att vara på väg ner. Vad den sittande regeringen tycks glömma bort är att ett respekterat USA riskerar att falla ihop med det.
För, som man hör ganska ofta ifrån olika delar av New Yorks befolkning: 'Maybe the worst thing with all this is that nobody outside our borders seem to respect our country anymore'.
I sådana situationer går det inte att svara med mycket annat än tystnad.