Häromåret var den så kallade språkmaterialismen ett hett debattämne, inte minst på nätet. Den senaste språkupptagna poesin anklagades för att vara akademisk och obegriplig - konst för konstens skull, känslokall och läsarfrånvänd. Vem vill läsa poesi som liknar en användarmanual, frågade sig de kritiska. Vi kunde följa en diskussion med drag av den obegriplighetsdebatt som fyrtiotalisterna gav upphov till för mer än ett halvt sekel sedan.
Visst hade invändningarna hörts förut, detta motstånd är lika gammalt som modernismen själv. Den förnyelse och det gränsöverskridande som modernismens estetiska ideal förutsätter skapar ideligen debatt. Minns exempelvis Lars Gyllenstens skämtsamma kupp 1946 då han lyckades få hyfsade recensioner för en diktsamling som parodierade modernistisk poesi genom att slumpa fram ord ur en ordbok. Sextiotalet hade konkretisterna, åttiotalet postmodernistiskt inspirerade poeter som Katarina Frostenson och idag har vi alltså 'språkmaterialister' att oroas över, eller fascineras av. Oroas gör särskilt retrogardisterna, en rörelse som i år alltså fyller tio år.
Retrogardismen förenar poeter och konstnärer som har föresatsen att värna om, verka i och förvalta de traditionella konstarterna gemensam. Samtidigt menar rörelsen att de genom sin gärning kan erbjuda någonting nytt. Poeten Håkan Sandell som är tongivande inom retrogardismen talar om en 'möjlig ny riktning för diktkonsten, baserad i en dynamisk traditionsuppfattning som betonar hantverkskunnande, inventering av regional historia och inspiration'.
Det nya är alltså det traditionella. Retrogardismen ser en urspårad modernism som inte förmår skilja på provokation och originalitet och hur postmodernismen inverkat relativiserande och förflackande. Avantgardets provokationer har blivit institutionaliserade, att utmana konventioner har så att säga blivit en konvention i sig. Retrogardisterna vänder sig alltså mot detta och betonar i stället att allt gammalt inte behöver förkastas eller utmanas för att någonting nytt och intressant ska kunna presenteras. Språket behöver inte plockas isär och uppfinnas på nytt för att kunna skriva nytt. Lyriken har i sin traditionella form en unik förmåga att ge oss perspektiv på de stora frågorna och belysa världen och känslolivet. Poetens kall är att fungera som den uttolkare som ger oss dessa perspektiv.
Rörelsens tioårsjubileum firas nu med en ny poesiantologi utgiven på poeten Carl Forsbergs Göteborgsbaserade förlag, som i flera år fungerat som knutpunkt för retrogardismen. Den nya boken 'Urblå natt' samlar svenska, norska och ett par översatta internationella namn. Alla har de valts ut för att de antingen är direkt kopplade till retrogardismen eller för att de kan sägas representera retrogardistiska ideal. Här behärskas rimflätning och metrik. Långdikter är ett slags formmässigt tema.
Bill Coyles utmärkta diktsvit 'I en magisk cirkel' (här i tolkning av Håkan Sandell) rymmer mycket av retrogardismens innehåll. Coyle både sörjer en förlorad, upphöjd diktarroll och grubblar över de stora frågorna. Diktcykeln består av fyra dikter, en för varje årstid. Diktjaget följer årstidernas växlingar genom sitt fönster. Blicken ger landskapet utanför fönstret ett förtrollat sken. I den första dikten är det höst och Halloween och vyn över villaförorten med skelett i träden minner om Hades. Fångad däri skymtar diktjaget för en sekund en förlorad kärlek, livet och våren i skepnad av Persefone, vårens gudinna som tvingades gifta sig med dödsguden. Under vintern för jaget bok över stjärnornas positioner och lider över hur astrologin har förfallit till 'spådomskonst av tarvligaste slag'. En klagan över en avförtrollad värld ('Som om materia i sig bar mål') där poeten har berövats sin ställning som siare och spådomskonsten reducerats till kuriösa horoskop. Cirkeln sluts sedan i de två avslutande dikterna, våren återvänder och sommaren blommar med intensiv livslust.
Andra dikter visar att bara för att uttrycket är traditionellt behöver inte ämnet vara det. Ansatsen att uttrycka någonting nytt på ett traditionellt sätt visar sig både hos Anders Ödman och hos Carl Forsberg vara fruktbar.
Ödman ställer oss öga mot öga med en ny övermänniska - Homo Superioris. Dikten kan läsas som en bild från en inte alltför avlägsen framtid där människan har skapat en bättre version av sig själv, mindre våldsam överlägset intelligent, estetiskt fulländad och något högfärdig. Poeten använder bilden av musslan bredvid den pärla som närts i dess inre. Pärlan är evig, beständig, musslan förgänglig. Parallellt kan dikten läsas som en kommentar till förhållandet konstnär-verk.
Forsberg bidrar med långdikten 'Moder Europa'. Storpolitiska kommentarer uttrycks i och vävs samman med poetiska bilder. Undergångsstämningen är påtaglig. Ett Europa på fel kurs har rest murar mot sitt ursprung. Förorterna doftar av förlorat framtidshopp och befolkas av 'arméer av icke-önskade'. Lärosätena sluter sig inåt likt pestbelägrade kloster. USA är kolonin som i horisonten 'med egna vapen' ses 'självgod' ta sig an världen. Vi är fostrade och desorienterade i en tro på individen som religion. Den episka dikten avslutas med de ödesmättade och svagt triumferande raderna: Men ingen mur ska hålla evigt-/Vid nattens slut väntar Fenix/En asiatisk pärla dold i klorna.
Allt i 'Urblå natt' är emellertid inte lika engagerande. Emellanåt ljuder en och annan arkaism väl högtravande. Och även om flera av antologins dikter är riktigt tilltalande, måste jag ändå fråga mig om retrogardisterna inte överdriver behovet av att värna den traditionella poesin. Det är sant att mycket av den uppmärksammade, unga poesin för närvarande är upptagen av språkets villkor och formens möjligheter. Men det finns betydande undantag som exempelvis Anyuru och samtidigt är den centrallyriska, metaforiska traditionen fortsatt stark hos flertalet av våra mest lästa och hyllade lyriker som Tranströmer, Öijer, Sonnevi och Lugn. Här behövs knappast några retrogardistiska förkämpar.